Josefin Pettersson.
Josefin Pettersson.

”Gör om assistansreformen!”

|Gör om hela assistansreformen. Både brukare och personal skulle må bättre om alternativet blev servicebostad eller gruppbostad, skriver Josefine Pettersson, boendeassistent i Uppsala.

Jag läser Kommunalarbetarens artikel om brukaren som fortsätter som arbetsgivare för assistenter trots att han inte betalar löner och följer lagar. Det finns fler än Jonas därute. Som är sin egna arbetsgivare och som behandlar sina assistenter som skit. Han och många som har rätt till personlig assistans mår dåligt psykiskt. Man behandlar inte medmänniskor så illa annars. Och påpekar man som personal det får man sparken för att personkemin inte stämmer. Du ska inte tala om hur jag sköter mitt liv-attityden kommer. Och jag förstår det. Att ha assistent måste vara så svårt och jobbigt. Att hela tiden ha en annan person vid sin sida. Frustrationen. Alla kränkningar personen blivit utsatt för. Traumadiagnoser är nog vanligare än man tror. Och andra psykiatriska diagnoser.

Det omvända finns förstås också. Assistenter som utnyttjar sina brukare att göra egna ärenden på arbetstid. Detta skulle minska om personalen hade kollegor som ser vad den andre gör.

 

REPLIK: LSS ger oss frihet över våra liv

 

Mitt kontroversiella förslag är: Gör om och gör rätt. Jag tror att 90 procent av alla med personlig assistans skulle må 1000 procent bättre av att ha en servicebostad eller genom bo i en gruppbostad. Du ringer när du behöver hjälp. Men personal går till nästa brukare när du är nöjd.

Jag har arbetat som personlig assistent hos ett 15-tal personer. Majoriteten av tiden sitter jag. Jag sitter för att brukaren pysslar med dator, tv eller dylikt.

Vi skulle kunna ha serviceboenden med mycket hög personaltäthet. 1-3 brukare per personal. Brukaren skulle bli nöjdare och personalen skulle ha kollegor. Arbetsmiljön skulle bli bättre. Boendemiljön skulle bli bättre. Och personer som har isolerat sig skulle få en naturlig mötesplats om de önskar. Man skulle kunna gå in och jobba med genomförandeplaner. Att bemöta personen där den är.

 

LÄS MER: Assistenter kränks och får ingen lön

 

Få behöver just personlig assistent. Det kan vara den som har ett arbete eller studier och behöver personal för att klara av det. Det kan vara barnet som behöver assistent för att inte skiljas från föräldrarna. Det kan vara personen som har en familj hemma, barn och som känner sig betydelsefull genom att kunna bo kvar hemma. Men även där kan servicegrupp vara ett alternativ. Vi är inte ett individsamhälle. Vi finns i kraften av att vara tillsammans. Människa är en individ. Blir du isolerad för länge, inomhus, i ditt hem mår du inte bra. Det är samhällets skyldighet att göra om denna reform. 

Josefine Pettersson,
boendeassistent Uppsala

Detta är ett debattinlägg. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommentarer

Blir upprörd av att läsa åsikterna i Kommunalarbetaren och debatt ”Gör om assistansreformen”.
Assistansreformen har tillkommit för att göra det säkrare och förbättra situationen för oss med funktionsnedsättning/ar. Reformen är ett komplement till socialtjänstlagen SOL som är en ramlag.
Reformen har tillkommit just för att vi med stora behov av samhällets resurser ska ges möjlighet att leva och fungera i samhället. Det måste få vara ett val för den enskilde om assistans är ett alternativ, eller om man så väljer att tex ett sk gruppboende fungerar bättre. Det ena får inte ta ut det andra! Det är jättetråkigt att fokus under en längre tid i media handlat om missbruk av assistansreformen på olika sätt och det är inte bra för oss, som faktiskt har en assistans som fungerar och lever ett rörligt och rikt liv enligt assistansreformens intentioner.

Det har ända sedan Reinfeldts regering diskuterats vad denna reform kostar för samhället och framför allt staten. Detta har fått ytterligare fokus nu när det behövs statliga pengar till att bekosta andra delar i samhället och man har ibland en tråkig tendens att ”ställa grupper mot varandra” i debatten om hur vi ska hantera våra skattemedel. Regeringen skrev i sitt regleringsbrev i december 2016 att försäkringskassan genom kontroll ska motverka överutnyttjande och brottsligt utnyttjande. Försäkringskassan ska ha ett särskilt fokus på den ökande timutvecklingen. Detta har på olika sätt drivit fram mycket hårdare bedömningar och vi har kunnat följa en del av detta i media. Man kan också utrycka det, att det sker en övervältring av kostnader från staten när det gäller ev avslag av assistansersättning till våra kommuner som har det yttersta ansvaret för oss medborgare.
Är själv brukare av personlig assistans sedan drygt 20 år. Från början ett kommunalt beslut på 14 timmar/vecka. Idag har jag ett beslut på betydligt mycket mer timmar/vecka. Har man en funktionsnedsättning så är det väldigt tydligt att funktionshindret med åldern ökar och medverkar till ett större behov av assistans. Har också funderat om och kring vad detta med personlig assistans inneburit i mitt liv, vad det tillför och framför allt vad jag själv på olika sätt haft möjlighet att tillföra tack vare min assistans. Har tänkt igenom de olika roller jag har, som fd maka, mamma, arbetskamrat, vän etc.
Maka: Som maka har det betytt framför allt att jag varit gift i nära 20 år. Jag har tack vare assistansen kunnat sköta mycket av det praktiska i ett hem, då jag jobbat mindre än min man. Har jag skött mycket av det dagliga som matlagning, städning etc. Har varit intressepolitiskt aktiv och haft kvällsuppdrag och under några år också förbundsuppdrag i en rörelsehinderorganisation. Min man har haft möjlighet att kunna ha egna intressen utan att behöva oroa sig för mitt hjälpbehov. Då han vetat att jag tack vara assistansen också kan leva och göra det jag vill. Jag har m.a.o. också kunna ge och inte bara ta! Det blir ändå en ojämn fördelning som handlar om att han alltid när vi var tillsammans som familj/par behövde hjälpa mig på olika sätt i vardagen pga min funktionsnedsättning. Som i alla relationer fungerar det ibland inte. Man kan också säga att tack vare assistansen har jag haft en bättre möjlighet att avsluta en relation och gå vidare. Jag visste att jag kunde fortsätta att leva och delta i samhället så gott och fullt ut som det går även efter min skilsmässa.

Mamma: Att bli mamma är något underbart! Ett steg som jag är osäker på om jag tagit om jag inte haft min assistans. Att få hjälp i den egna personliga omvårdnaden är en sak men att behöva hjälp i omvårdnaden av sitt eget barn är något annat. Assistansen kring min roll som mamma, har när min dotter varit liten bestått av allt det praktiska kring omsorgen om ett litet barn MEN på mitt sätt, hur jag vill ha det. Detta är grundtanken i reformen på mitt sätt och hur jag vill ha det med en liten krets av människor (assistenter) som har lärt sig hur jag vill ha det. Vilket medför att sättet att jobba som assistent på ”bara sker” De flesta av mina assistenter har också stannat länge med mig, en av dem har jobbat tillsammans med mig i drygt 16 år. För bland det viktigaste med assistansen förutom att styra sitt liv och medverka är att man ska vara aktiv och göra det jag kan med hjälp av en annan persons hjälp.

Träning: Träning förekommer på olika sätt i min vardag hela tiden. Jag skulle inte kunna hålla mig på ”banan” annars med mitt arbete, vara en trevlig person mot personer i min närhet, hålla min sjukdom ”stången”… Assistans behövs för att jag ska fungera och riktad träning som bassäng, sjukgymnast och framför allt att få hjälp med de delmoment, jag inte kan göra, är i förlängningen en anledning till att jag fixar ett arbetsliv.

Arbete: Kan tack vare min assistans sköta mitt jobb med vad det innebär och ha en försörjning. Framför allt jobba med något meningsfullt som jag trivs med, då jag i min vardag tillför med min erfarenhet av min funktionsnedsättning på olika sätt. Har i snart 30 år bidragit med mina erfarenheter inom handikapprörelsen både intressepolitiskt och som medmänniska till andra med funktionsnedsättningar. Det har gett mig många nya kunskaper, vänner och livserfarenhet. Jag jobbar också inom assistansen och har stor nytta av min egen kunskap av att leva med assistans, i samarbete med kunder och personliga assistenter. Upplever också i mina kontakter hur bra man kan leva med assistans, hur meningsfullt de kan vara och vad denna reform bidrar till för att ge någon med ett stort hjälpbehov möjligheter i vardagen. Detta driver mig och det är såå utvecklande att kunna bidra till något bra!!

Vän: Gillar att ta emot vänner i mitt hem och bl.a. laga mat, besöka vänner och allt vad det innebär att röra sig i samhället och framför allt många gånger i miljöer som inte är anpassade. Några exempel som är självklara för dig är inte det för mig, då jag behöver hjälp med saker konstant som t.e.x. att resa mig, sätta mig, vid mattillfällen, gå på toa. Alla saker i en vardag som du inte tänker på, utan är självklara för dig som klarar sånt. Har ibland frågat andra i samband med funderingar om hur ”tillgängligt” ett ställe är, om detaljer, som trösklar, trappsteg et.c. och vet att du oftast inte funderar, eller ens tänker på sådana detaljer om du är fullt rörlig.
Blir rädd av tanken för vad det skulle inneburit om jag inte haft och får behålla möjligheten till personlig assistans i framtiden. Blir framför allt ledsen av denna fuskdebatt som förekommer, då jag är en del av denna rättighetsreform. Så nedmontera, eller försämra inte denna reform som ger mig möjligheten att leva ett så naturligt liv som det går. Har väldigt svårt att se mig själv i en ”gruppbostad”, då mitt liv går ut på att leva och röra mig i samhället med hjälp av mina assistenter. Hoppas ha lyckan av att få fortsätta med detta många år till!

Kommentarer är i stort sett överflödiga. Många har redan sagt det som bör sägas.
Allt för ofta rådande negativ människosyn och bristen på jämbördiga mänskliga rättigheter är uppenbar.
Viss bör lagar som LSS och mycket närliggande ses över! Men då ur ett verkligt individperspektiv. Personlig assistans bör vara mer av ett kompanjonskap än en vanlig kommunal anställning.
För vems skull jobbar man egentligen när du är i arbete med människor? Det gäller skolan, vård, omsorg stöd och service.

Min farfar som gick bort allt för tidigt var en facklig eldsjäl, för honom var det en självklarhet att vara med i facket. Hade han levt idag är jag 100 % säker på att han varit riktigt ledsen över hur fientligt inställda Kommunal är mot en reform som ska ge utsatta människor möjlighet att leva som andra. Uppenbart gäller den från fackligt håll så omhuldade solidariteten bara vissa utvalda grupper...

Det är verkligen sorgligt att starka krafter i Kommunal inte tycks förstå att vi med assistans i grund och botten kämpar för samma sak som facket själva gjort ända sedan August Palms tid - utjämna orättvisa maktförhållanden.

Jag blir mörkrädd när jag läser ditt "debattinlägg", Josefin. Ja, det är illa att en liten grupp assistansberättigade beter sig fruktansvärt som arbetsgivare. Men att låta den gruppen styra alla andra assistansberättigade är fel. Du skriver att du sitter av mycket av din arbetstid. Du verkar ha missförstått vad det är att vara personlig assistent; att finnas till hands är en av de viktigaste arbetsuppgifterna. Tänk dig in i kundens/brukarens situation: Vill du få det där vattenglaset när du känner dig törstig/sugen på det, eller vill du behöva vänta 10 minuter för att personalen är hos någon annan? Vad är värdigast?

Personer med funktionsskillnad kan redan idag ansöka om plats på grupp-/servicebostad. Du skriver om genomförandeplaner: Det finns ingenting som hindrar att genomförandeplaner används inom personlig assistans. Men du kanske tänker på rena arbetsbeskrivningar (där det t ex står att kunden/brukaren varje morgon vill ha två skinkmackor och en halv kopp kaffe samma klockslag varje dag á la långvården)? Det finns ingenting som hindrar det heller, givet att kunden/brukaren vill ha det. Det bygger på frivillighet. Att arbeta inom personlig assistans kräver mycket stor fingertoppskänsla och alla personliga assistenter passar inte för alla kunder/brukare och vise versa.

Mitt liv är väldigt flexibelt - jag går på toaletten när jag vill (i ensamhet), äter vad jag vill när jag vill och träffar alla mina vänner och bekanta på mina villkor. Jag har ingen funktionsskillnad, men jag betalar gladeligen skatt som går till personlig assistans. Jag är för allas rätt att leva sitt liv såsom de vill. Jag vill verkligen inte ha tillbaka det som det var innan assistansreformen!

Hej Josefin
Du är ju expert på hur andra ska leva. När jag ska låsas in enligt dig hur gör jag med min make? . Vi har levt ihop i 25 år. Får han hänga med till ditt boende?
Gå ut och be om ursäkt! Kom inte och prata om arb.miljö på detta viset. Arb.miljö är en för viktig fråga för att hamna i denna sandlåda.

Det du skriver är att vi med funktionsnedsättning inte själva vet vårt bästa, hoppas att du vet ditt eget bästa.

När jag läste din kommentar Josefin undrar jag i vilken värld du lever i. Är JAG mindre värd än du bara för att jag är beroende av assistenter. DU om någon ska inte jobba med människor. I och med att du säger att du sitter av tiden pga dina kunder håller på med tv, data mm. Det kanske finns någon orsak till det och dina många arbetsplatser byten. Det är lättare att sparka på de som redan ligger än att granska sig själv kritiskt utifrån. Förstår inte heller att du väljer att jobba som assistent när du är i behov av arbetskamrater! Har själv provat på att vara på korttidsboende men vart så deprimerad att min man sa nej till det. Vi har det så mycket bättre tillsammans med hjälp av mina underbara assistenter.

Jag läste Josefin Nilssons debattartikel om LSS där hon anser att personlig assistans ska bytas mot service- och gruppboende utom för en liten utvald grupp.
Först blev jag arg och ledsen, ytterligare en som ville försämra LSS- lagen.

När jag tänkte litet till ändrades mina känslor till kamplust.
Nu vet vi vad vi har att kämpa mot.
Det vi tidigare har misstänkt bakom skriverierna om fusk och besparingar.
Det finns krafter som inte delar åsikten att alla människor har lika värde.
De anser att vissa av oss inte är kapabla att välja sitt eget liv, deras familjer eller gode män förstår inte heller vad som är bäst för dem. Därför anses att det behövs regler där samhället bestämmer.
För några ska samhället bestämma var och tillsammans med vilka de ska bo. Vem som ska hjälpa dem med hygien och påklädning. Vad de ska äta och när de ska gå och lägga sig.
De som inte är kapabla är de med funktionshinder, invalid hette det in på femtiotalet. Från latinets valid som betyder värde. Är det dit vi ska igen?



Det är lysande att du får till det så det blir rent kränkande mot berörda parter. Nej du är inte en sådan, du har nämligen valet att stöppla ut, quit, move on, göra karriär och bli rik på barbariska nedskärningar etc. Du är inte berörd part, du är i en bransch där du tar dig friheter och du väljer fritt att göra det. Men du gör det rörande människor som inte haft något val över sina nedsättningar eller tillstånd. Det är så förjolat förmätet att man inte kan annat än bli heligt förbannad. Har du lärt dig denna människovidriga syn på någon flott utbildning? Eller kom grymheten alldeles av sig själv i ditt fall? Jag säger som ungarna gjorde, "ta vår julmust så kommer vi dra in kaffet för er på hemmet när ni inte kan själva mer". Kör ditt race Josefin, så lär vi andra våra barn att när du hamnar i beroendeställning så kommer de att införa sanktioner oavsett vad det skulle till för att sätta dig i hörnet som en övergiven börda andra tycker om och gör som de vill med, tills du till fullo förstår att det var exakt vad du en gång förespråkade mot andra individer i vårt gemensamma samhälle. Var så goda att censurera detta svar Kommunalarbetaren, för man har en bitter korruptionssmak i truten så inget förvånar en längre. Tvi vale åt din hutlösa attityd Josefin!

Jag är inte bara mamma, yrkesarbetande och spindeln i nätet i vår familj utan jag är assistansberättigad också. Jag är alltså den personen du nämner i din artikel ”som har en familj hemma, barn och som känner sig betydelsefull genom att kunna bo kvar hemma. Mig vill du alltså sätta på ett serviceboende. Du vill slå min familj i spillror på grund av att jag har ett behov av assistans.

Du skriver att du arbetat på 15 arbetsplatser och på alla dessa platser har du uppenbarligen fungerat så dåligt att brukaren dragit sig undan från dig istället för att använda dig som assistent. Att man inte klickar med en person må vara hänt, att inte fungera med två personer då bör man titta på hur man fungerar i sin arbetsroll. Att misslyckas 15 gånger och inte inse att något är fel i hur man agerar är sorgligt. Istället för att inse att du inte passar i denna yrkesroll vill du slå sönder en fantastisk reform som ge människor med omfattande funktionsnedsättningar en möjlighet till ett fungerande liv i sitt egna hem.

Du tar upp om en attityd som uppenbarligen stöter dig: ”Du ska inte tala om hur jag sköter mitt liv-attityden”. Du har alltså problem med att människor med funktionsnedsättning precis som du, precis som alla andra människor vill styra över sitt liv. Du har inte förmåga eller vill inse att jag har precis samma behov som du, att ha ett eget hem, att leva med min familj och att ha möjlighet att utforma mitt liv som andra som lever utan fysiska hinder. Du har uppenbara problem med ditt arbete som boendeassistent och din syn på människor Josefine och det har du visat på i din artikel. Det är kanske dags för dig Josefine att flytta in på ett serviceboende.

Det här var bland det okunnigaste jag nånsin läst om assistans.

Ja du! Dina resonemang bereder en säker väg till 70-80 talets överförmynderi!

Jag är inte förbannad på artikelförfattaren, inte ens uppretad. Däremot är jag verkligen ledsen, djup bedrövad. Jag är det därför att:

* Josefine vill riva upp hela vår fantastiska reform
* Hon ger sig tolkningsföreträde för vad som är bäst för uppemot 20 000 personer, vi eller anhöriga har inte ens kapacitet att avgöra vad som är bäst för oss själva
* Hennes perspektiv saknar fullständigt känsla för vad självbestämmande innebär. Vi är vårdpaket, varken mer eller mindre
* Hon vill sätta all makt i händerna på vårdgivarna

* Vår rätt till självbestämmande ifrågasätts från alla håll och kanter, inklusive Kommunal

* Kommunal visar med den här debattartikeln att starka krafter i fackförbundet helst ser att PA försvinner.

På en punkt har Josefine dock en viktig poäng. Det finns utan tvivel assistenter som behandlas mycket illa. Det är en verklighet vi i brukarrörelsen blundat för allt för länge. Vad det är en skriande brist på tycker jag är en konstruktiv dialog mellan facket och assistansanvändarna. Vi har grävt ner oss i skyttegravar och det leder aldrig till något konstruktivt.

Min berättelse

Jag tror att många inte vet hur livsavgörande den personliga assistansen är. Hade de vetat det hade inte Josefin Petterssons förslag i Kommunalarbetaren om att slopa assistansreformen
och ersätta assistansen med servicebostad eller gruppbostad, någonsin varken kunnat försvaras eller ens publiceras. Det kan leda till en hemskt farlig utveckling där människor återigen låses in på institution, med känslan att alla nycklarna har slängts bort. Innan assistansreformen 1994, gick människor bokstavligen in i lyktstolpar ute på stan när de såg mig, de hade aldrig sett en människa med funktionsvariation förut. Därför väljer jag att berätta min historia.

Jag heter Pelle och föddes på 60-talet, då rekommenderade man föräldrar till barn som föddes med handikapp att lämna bort dem. Mina föräldrar gjorde det och jag placerades på ett barnhem på Lundagatan i Stockholm. Jag minns inte jättemycket från mina första år på barnhemmet, förutom att en flicka som drog mig jättehårt i håret. Aj, vad ont det gjorde. Jag flyttade vidare till ett annat barnhem i Katrineholm där jag hade turen lära känna en man, som jag idag kallar min bror. Hans familj tog mig till sig och gjorde mig till del av deras familj under helgerna. Det har hjälpt mig oerhört. Som tonåring var jag med och startade ett kollektiv i Skarpnäck där vi fick dela på assistenter. Livet präglades av en lång och tråkig väntan.

Under Almedalsveckan förra sommaren lyssnade jag på en vän som höll ett seminarium tillsammans med sin syster. De berättade om hur det var att växa upp tillsammans och hur alternativet, en värld där deras föräldrarna hade följt uppmaningen om att lämna bort sitt handikappade barn, hade sett ut. I en alternativ värld hade de varit som främlingar för varandra, systern hade inte förstått vad hennes bror sa och de hade inte delat samma minnen och dofter från barndomen. Det här hände mig. Jag har inga gemensamma minnen med min bror och vi är som främlingar för varandra idag.

Efter många år av hård kamp för att bo själv flyttade jag till egen lägenhet med egna assistenter och jag fick äntligen utlopp för all den energi jag samlat på i så många år. Sedan dess har jag knappt varit stilla långa stunder. Att jag kan vara den målmedvetna, starka och levnadsglada Pelle som jag är idag, är tack vare assistansen. Sedan jag förstod att redan den första meningen i regeringsdirektivet gör klart att man vill se över ersättningen för assistansen och spara in på den, blev jag orolig och fick tillbaka alla de känslor av maktlöshet och ilska jag hade som barn.

Förslaget är inte bara oroväckande, det är direkt farligt. Jag har en vän som nyss gått bort. Han bodde hos sin mamma under hela sitt liv och sedan assistansreformen kom, har han levt med assistans. Han var en glad och livfull människa som tack vare assistansen kunde leva ett normalt liv. Kort efter att hans mamma dött, valde övriga familjemedlemmar att han skulle flytta in på ett gruppboende. Min vän blev djupt deprimerad och efter ett antal flyktförsök, somnade han in. Som min väns syster sa, alla människor är inte gruppmänniskor. Jag menar att det här speglar vad som kan hända med människor som aldrig bott på institution, om inte annat lär de bli institutionaliserade och märkta för livet. Jag ber fortfarande om ursäkt när jag behöver gå på toaletten.


Pelle Westerlund

Hon borde prata med mig som har erfarenhet att bo på institution! Det var som att nån hade kastat bort nyckeln, ett fängelse. Människor är olika- de flesta är inte gruppmänniskor utan måste få ha sin frihet, därför finns LSS! #tackvareassistansen

Hej!
Visst IVO ska göra sitt -men hur ska vi nå dom individer som mår dåligt med assistans.
Som inte har familj/ och väldigt få vänner?
Som inte vill/orkar nånting.
Men som skriver i annonsen att man älskar va ute på promenader, träna, vara aktiv och gå på möten -och när man börjar jobba som PA inte gör det.
Utan tillagar halvfabrikat och får sparken för s tt man som assiatent frågade -när ska vi gå på promenad eller vill du, så följer jag gärna med till det här mötet?

Jag tror Josefine vill nå dom som mår sämt, och inte har,reflekterat över hur många som faktiskt mår bra med sina assistenter.
Och att -precis som hon beskriver - det är lätt att utnyttja assistenten, precis på samma vis är det lätt för assistenten att utnyttja sin maktposition. Och med fler kollegor runt omkring -säg en gruppbostad med 1 personal på 1 brukare, så skulle annan persnal se om någon mådde dåligt.
På gruppbostad med en personal på en brukare så skulle dom spontana aktiviteterna också vara lätt ordnat.

Det enda då är att man måste flytta ifrån sitt hem. -men alla hem går inte anpassa fysiskt i alla fall. Så många måste flytta ändå.

Jag önskar av hela mitt hjärta att du josefine är missförstådd i denna artikeln, att du tar tillbaka dessa påståenden.. Att uttala sig på detta sätt om var människor ska bo och vikten av att ha kollegor istället för att se MÄNNISKORNA och deras önskningar och behov är så tragiskt. Behöver man personlig assistans ska den vara just det, personlig!
Inte ett gruppboende där nån kommer då och då.. kliar det på näsan och du inte kan klia, då ska din assistent va på plats på sekunden och tolka dina behov och önskningar! Många kan inte "ringa på personal" eller ens vara själva 1 min då det kan handla om liv eller död. Fler behöver få möjlighet att leva sitt liv som de själva vill, fler behöver personlig assistans!

"Både brukare och personal skulle må bättre om alternativet blev servicebostad eller gruppbostad"

Är du brukare Josefine?
Jag undrar eftersom du så tvärsäkert uttalar dig å brukarens vägnar.
Kanske du skulle ta och bo på servicebostad eller gruppbostad.
Kanske du skulle lämna din frihet och självbestämmande som det innebär att bo i eget boende.
Eller kanske du skulle börja tänka mer än du gjorde när du skrev den debattartikeln.

mvh
Bosse Johansson
Personlig assistent

Jag blir djupt bedrövad över ditt inlägg. Får en person med sådan människosyn ens arbeta inom gebitet? Din kommentar: ". Det kan vara personen som har en familj hemma, barn och som känner sig betydelsefull genom att kunna bo kvar hemma. Men även där kan servicegrupp vara ett alternativ" är ett tydligt bevis på att du inte tycker personer med funktionsnedsättning har samma värde som människor utan funktionsnedsättning ... familjen då? Tror du inte de tycker det är värdefullt att ha sin anhörige hemma?!

Och 1-3 brukare per personal? Hur ska de lösa allas behov? Om en person vill gå ut och gå, en annan vill gå på bio och en tredje vill åka och hälsa på en kompis? Tror du inte folk med funktionsnedsättningar har intressen? Ett liv? Ge dig!

Kunde inte sagt det bättre själv. Blir bedrövad över den okunskap som denna person besitter.
Institutioner, boende eller gruppbostad - samma sak tycker jag. Ett hot mot mänskliga rättigheter!!!

Förstår och tar absolut avstånd från brukare som personen i texten ovan som behandlar personal på det viset MEN det är IVO: s uppgift till att granska även enskilda arbetsgivare och vidta åtgärder.

Man kan inte dra alla över en kam!!!

...till punkt och pricka! Du tog nog orden ur munnen på mig. Den där människan bör inte arbeta inom LSS!!!
Fy för vilken människosyn.

Jag blir både ledsen och förbannad över att läsa ditt inlägg,Josefine!! Med din inställning, så borde du verkligen jobba med något helt annat yrke!! Att råka anställa någon till min son som har din inställning skulle vara katastrof! Så himla ledsamt att det finns personer som har så vidrig förståelse för andra människors utsatthet! Du borde skämmas!

Jag läser att Du sitter och detta använder du i nästa mening att berätta hur och vad en annan person som har ett liv att leva där, du är en möjlighet att utföra saker hen inte kan själv. Du får ursäkta mig men jag förstår inte din logik!? Om och jag säger igen Om vi värderar alla lika, lika känslor, önskningar, drömmar, familjesituation, samma mänskliga rättigheter samma rätt till att leva det liv en vill kanske kopplingen mellan ditt sittande och personen som brukar dina händer och ben till det den vill är oändliga aspekter/ möjligheters skillnad och helt olika utgångspunkt. Gör det din assistananvändare inte kan: ställ dig upp och gör något annat!

Tänk om någon annan talade om för dig hur du skulle bo. Vad du mår bäst av. Jag skakar på huvudet åt denna bakåtsträvande artikel. Var finns insikten om att vi alla bör ha samma förutsättningar. Att våra önskningar och drömmar inte är så olika om man ser till insidan. Jag ser en levande intensiv kamp för mångfald, förutom för personer med funktionsnedsättning. Där får sunkiga attityder spridas på ett helt annat sätt än inom andra områden.

Jag ryser också av detta nedlåtande fördomsfulla citat: "Det kan vara personen som har en familj hemma, barn och som känner sig betydelsefull genom att kunna bo kvar hemma."
Känner sig betydelsefull... Ja, för det kan ju inte vara någon med funktionsnedsättning som betyder något för sin omgivning, eller?

Själv har jag personlig assistans och jag känner många som har det. Har inte hört någon som vill byta från ett liv med självbestämmande till ett liv på institution där andra planerar ens dag. Där andra anser sig veta vad som är bäst.

Jag har haft assistans sedan 1995 och har kunnat forma ett eget liv tack vare detta. Ett liv med kärlek, giftemål, fritid och karriär. Ett liv som betyder något. Precis som du är jag betydelsefull. Precis som du är jag ett subjekt inte ett objekt.

Jag har tagit del av boendeassistenten Josefin Petterssons åsikter som publicerats i Kommunalarbetaren 28 juni 2017.

Det finns definitivt personliga assistenter vars arbetsmiljö behöver förbättras och säkras. Vi har samarbetat och samarbetar gärna igen med Kommunal för att stärka såväl assistansberättigades som assistenters villkor. Däremot måste jag avvisa vulgariteten i Josefin Petterssons framställning. Skillnaden mellan serviceboendets institutionella former och den personliga assistansens självbestämmande och frihet är oerhört stor och grundläggande.

Vilhelm Ekensteen, ordförande IfA

LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, har funnits i över 20 år. Under den tiden har den bidragit till att revolutionera livet för människor med funktionsnedsättning. Inte minst den personliga assistansen har varit helt avgörande för att ge människor möjlighet till delaktighet, självbestämmande och att kunna leva ett liv som andra, som lagen formulerar det.

Leva ett liv som andra, oavsett funktionsförmåga. Josefin Pettersson har inte riktigt förstått vad denna portalformulering betyder. Dessa ”andra” lever väldigt olika liv. En del jobbar heltid, andra studerar. En del gillar sport, andra vill mest hänga med kompisar. En del behöver ta det lugnt, andra älskar fart och fläkt. Oavsett funktionsförmåga.

Och det är precis detta som den personliga assistansen möjliggör. Assistansen är en fantastisk frihetsreform och det är tråkigt att behöva konstatera att en person som tydligen arbetat som assistent inte har greppat assistansens värdegrund.

Problemet idag är inte assistansen, det är bristen på assistans. Barn och vuxna med omfattande funktionsnedsättningar förlorar nu i en rasande fart sin personliga assistans på grund av regeringens spariver. Inte minst har regleringsbrevet till Försäkringskassan varit förödande. Nu är det bara drygt en av tio nyansökningar om assistans som blir beviljade och antalet assistansberättigade sjunker stadigt, trots att befolkningen ökar.

Gör om, gör rätt, skriver Josefin Pettersson. Och precis det handlar det om, men inte som hon tror. LSS och personlig assistans behöver återupprättas. Stoppa neddragningarna för människor med de mest omfattande behoven. Rädda LSS!

Hur tänkte du nu? För de flesta brukare inom Brukarkooperativet JAG betyder nuvarande reform frihet. Frihet att leva sitt eget liv med samma livskvalitet som oss andra. Flertalet har provat gruppboende eller servicebostad och upplever att de mådde sämre.

Återigen dras alla över en kam när faktum är att att antalet brukare som blivit utnyttjade, likaså assistenter, är en väldigt liten del av alla de som tar del av lss-insatser i olika former. Uträkningar har också gjorts där det i slutändan blir billigare med nuvarande form än alternativen.

Tänk om, tänk rätt.

Mvh Personlig Assistent med 11 års erfarenhet

Usch!
Skrämmande syn på den mest fanstastiska reformen för människor med funktionsnedsättningar!
Den ger denna grupp människor möjlighet att leva jämlika liv, arbeta, älska, ät glass i solen, bestämma själva över sitt liv, sin dag och sin vardag som helgdag!
Så ledsam läsning.

Tänk dig att det är en lördagsmorgon i juni.
Du har inget särskilt planerat och går därför upp när du vaknat av dig själv. Ingen väckarklocka. Inga larm.
Får på dig morgonrocken eller myskläderna.
Fixar frukost som får ta den tid det tar att äta upp medan du funderar över vad du vill göra just idag.
Solen skiner ute. Du har vistats ganska mycket inomhus den sista tiden på grund av vardagens måsten och opålitligt väder.
Att bege sig utomhus och ta dagen som den kommer känns som en bra idé.
Så när frukosten är avklarad.
Du har tagit tid på dig att välja kläder.
Att fixa till håret.
Att smörja in dig med solskyddsfaktor.
Så går du ut.
Förmiddagen sker i parken.
När solen börjar steka på så letar du upp en uteservering i skuggan.
Njuter där av mat och dryck för att därefter gå en promenad.
Under promenaden så möter du en vän, som ska ha en spontan knytgrillfest och du blir inbjuden.
Du tackar genast ja.
Ni säger vi ses senare.
Du köper en gå-bort present, samt mat att ta med och hittar till och med kläder på rean som blir perfekt för kvällen. Det var kanske inte vad du planerat att handla. Men priset var rätt och passformen var bra, så du slår till.
Går hem, duschar, gör dig i ordning så att du känner dig fin innan du far iväg till festen.
Du får en fantastisk kväll.
En sommarlördag som jag tror att många kan känna igen sig i?
En lördag som är möjlig om du lever med personlig assistans.
Men en lördag som skulle bli väldigt svår att få igenom om du bor i gruppbostad eller servicebostad. Framför allt om du behöver hjälp med det mesta som att laga mat, dricka och äta, förflytta sig, toalettbesök, dusch, påklädning, avklädning, ta ned/upp saker, kommunicera och/eller mycket annat. Det som brukar benämnas som grundläggande behov. Det som är en av grundkriterierna till att få just personlig assistans.
För att en person som behöver hjälp med det mesta ska kunna leva ett självbestämt liv. Alltså ett liv där jag själv bestämmer hur jag vill leva och på vilket sätt, samt hur varje aktivitet i min vardag ska ske enligt mina egna önskemål. Då behövs det personlig assistans.
En av personliga assistenters viktigaste uppgifter är att skapa förutsättningar för en person som är beviljad personlig assistans att kunna leva sitt liv så självbestämt och fritt som möjligt. Hur det livet ska se ut, det måste den som lever med assistans få möjlighet att själv bestämma så långt det är möjligt. För vissa är det att plugga eller jobba, ha familj, resa halva jorden runt, för andra är det att mest titta på tv, hänga på nätet och att klaga över livet. Inget är mer rätt eller fel än något annat. För åter igen: Varje enskild person måste själv få bestämma så långt det är möjligt hur det egna livet ska levas. Oavsett om du har ett hjälpbehov i vardagen eller inte. Men ingen har rätt att kränka någon annan i vardagen.
Det är inte heller en assistents jobb att göra moraliska dömanden om hur den hen hjälper lever sitt liv. Det är ju därför personkemin är så otroligt viktig i den personliga assistansen för att det ska fungera. Om den brister då kommer varken assistansen eller arbetsplatsen att bli bra för någon av parterna. Men när personkemin stämmer så finns det ingen insats idag som är mer värdefull för vardagsfriheten som den personliga assistansen för alla de personer som har rätt till den. Alla personliga assistenter ska också ha rätt till en bra arbetsmiljö och goda arbetsvillkor. Här finns en hel del kvar att göra. Inte minst vad gäller utbildning, fortbildning och lön.
Utan en välfungerande personlig assistans så hade berättelsen om en lördag i juni ovan inte varit möjlig. Eftersom allt ovan bygger på spontanitet samt att den som lever med assistansen och den personliga assistenten fungerar bra ihop. Om alternativet istället hade varit en gruppbostad enligt det sätt som artikelförfattaren beskriver så hade en sådan lördag troligen varit svår att genomföra. Inte minst eftersom allt som sker under en dag under de förutsättningarna som beskrivs ovan måste planeras i god tid i förväg. Efter en handlingsplan och bemanningsschema. För att säkerställa att det finns tillräckligt med utbildad personal där och då. Samt att minimera att ingen annan som ska dela på samma personal har ett "mer akut behov" där och då. Då får ju denne andre personen som också behöver assistans och tillhör samma gruppboende vänta eftersom personalen är utanför byggnaden inte finns tillgänglig.
För den som ska ta emot assistansen så är risken också stor att det vardagen hade blivit väldigt tjatig. Att samma instruktion om hur saker och ting ska göras, när och på vilket sätt hade behövt talas om för varje personal. Antingen personligen eller i något slags gruppmöte. Vem vill leva sitt liv i oändliga gruppmöten? För du vet ju inte vem det är som kommer när du kallar i en grupp/servicebostad. De allra flesta önskar också säkert att ha möjligheten att kunna vara lite spontan och inte behöva planera in varje aktivitet som ska göras dagar i förväg. En liten sak kanske om det gäller en ny kaffesort som ska bryggas på ett nytt sätt men garanterat mer komplicerat och jobbigare om det handlar om att spontant åka till en annan stad, eller saker av mycket mer privat karaktär som byte av tampong av det där nya märket som nu visar sig läcka, eller få hjälp att lägga dig i din säng innan du har en "snabbis" med din partner.
Att lämna hemmet utan att det har planerats för i god tid innan blir troligen svårt. Eftersom risken då är att det finns någon annan som också har ett behov av assistans i bostaden inte får den. Behov ställs då mot behov, vem har rätt att få hjälp först, när och hur och vem ska avgöra det? Den som har rätt till assistansen? Personalen?
Om det är det första, vad gör det med självbestämmandet och livskvaliteten ifall jag riskerar att behöva regelbundet hävda min rätt mot någon annan, att mina behov, just nu, är större än dina. Vem avgör det i slutändan? Om det är personalen som ska bestämma och prioritera, vad hände då med självbestämmandet? Att få leva sitt liv som vem som helst?
Det var precis allt det här som var orsaken till att vi frångick serviceboenden och istället införde den personliga assistansen. Via LSS så är vi många som äntligen har fått rätten att själva få bestämma över våra egna liv. En rätt vi måste få ha även i fortsättningen. Rätten att få sitta hemma och titta på tv hela dagarna ska vara lika stor för en person med en normbrytande funktionalitet som för en person som följer samhällets alla normer. Likaså rätten att få jobba, plugga, resa och ha familj.
Jag hör ibland argumentet att "ingen får bestämma allt själv hela tiden, alla behöver göra uppoffringar i sin vardag". Ja absolut är det så. Men då är det ju på grund av aktiva val. Att vi för att nämna några exempel valt att leva eller inte leva ihop med någon, att vara förälder eller inte eller kanske ha ett husdjur eller inte. Vi är många som inte har valt vår livssituation ett endaste dugg eftersom våra kroppar inte följer de normer som finns i samhället för hur en kropp "ska" fungera. Men vi har alla en laglig och moralisk rätt att kunna få leva våra liv självbestämt och fullt ut så långt som det är möjligt så länge våra val inte skadar någon annan.
Finns det rötägg bland personer som lever med personlig assistans. Ja det finns det. Precis som det finns rötägg som jobbar som personliga assistenter eller som jobbar på oseriösa assistansbolag. Precis som det finns rötägg överallt annars i samhället i övrigt. Vi måste gemensamt arbeta för att rötägg, oavsett var de finns, inte ska kunna få fortsätta att vara det. Vi måste också gemensamt stå upp för alla människors lika möjlighet att få leva fritt och med goda levnadsvillkor. Varje dag.

jag tror först o främst att Josefin vill slippa se alla funktionshindrade o hur gör man det bäst? Jo placera dem på institutioner långt bort från alla andra (läs Josefin o hennes likar). För på institutioner är det personalen som bestämmer o de funktionshindrade ska bara lyda o vara tysta. Så får vi ett bättre samhälle anser några. Tackar att jag gick ur kommunal för längesedan för är det Josefins tyckande som gäller där så ska jag se att ingen av sonens assistenter heller blir medlemmar i kommunal.

Jag tycker annars Åsa att det ju ska vara som du skriver det är den funktionshindrade som ska få leva sitt liv och inte bestämt av andra.

....jag är beroende av assistans för allt i min dagliga livsföring. Med det sagt: JAG LEVER ETT LIV PRECIS SOM DU. Jag "behöver inte ringa någon" då och då. Jag pluggar (på "vanlig" svensk högskola, 3:e examinan på g!), jag jobbar extra i en behövd yrkesgrupp inom skolan och kan, som vem som helst bli inringd på kort varsel. Vidare så är mina assistenter mina hjältar och "syskon" dom är med mig när jag skrattar, gråter (dom skriver åt mig just nu). Dessutom gillar jag mina vänner, är en behövd del av en bekantskapskrets, jag passar barn, hundar och klappar om ledsna människor, det är inte MERVÄRDE, Det är människovärde, folk behöver MIG och jag kan ge det. Jag går ut också, för öl är som bekant gott, hur ska vi punktinsatsa det? Hur många öl har du kära boendeassistent tid att hjälpa mig att öppna och dricka, UTE bland mina vänner, såhär på sommaren kan det ju vara trevligt att sitta på en uteservering och ströjobba så fort solen tittar fram...ungefär som vem som helst..... Och hur gör vi med mitt (skattebetalande) arbete, som DU behöver kompetens för att hjälpa mig utföra?
....hur svårt ska det vara, såhär bidrar jag, betalar skatt och kan finnas där för andra, alternativet är att vänta på att dö....

Detta är iden med Lss, "Jag har arbetat som personlig assistent hos ett 15-tal personer. Majoriteten av tiden sitter jag. Jag sitter för att brukaren pysslar med dator, tv eller dylikt." Du är mina händer/fötter. Så fortsätt och sitt. ? Tror inte brukaren skall vara både chef och ha ett hjälpbehov. Är själv funktionshindrad och skulle inte vilja sitta på två stolr.

Står ingenstans vilken målgrupp Josefin tänker på.... Är det alla diagnoser hon önskar ha in på boenden o att all assistans ska nedmonteras? ??? Som mamma till en flerhandikappad vuxen dotter så vet jag o många med mig att assistansens reform är en livlina för många upphör den att finnas så skrivet vi snart gravstenar. Min dotter m många är HELT BEROENDE AV EN XTRA PERSON INTILL SIG 24/7 för att ens överleva sin dag. Att gå ut o säga att både brukare o personal skulle må bättre med serviceboende är helt vanvettigt. Vet du ens vad du pratar om??? Hela artikeln innehåller inga fakta ur verkliga livet, bara hennes eget perspektiv från 15 olika brukare. Kanske ska man själv se sig om efter ett annat yrke??? Josefin skriver och i slutet att om du blir isolerad för länge så må du inte bra... Vet ingen brukare som blivit isolerad. Med bra assistans så får brukaren hjälp o vägledning att ha en optimal fritidssysselsättning., hjälp att upprätthålla kontakt m vänner., familj o släkt. Att få ett bra socialt nätverk. Många har och godemän som har ett ansvar att se till att allt funkar runt brukaren. Att en brukare m flerfunktionshinder skulle på serviceboende, ja då får du tänka om flera ggr. Är det den livskvalitén som skall erbjudas? ??? För min dotter skulle detta medföra stor risk för hennes överlevnad. Ledsamt att denna artikel ens publicerats då den innehåller knapphändig research. Gör bara många anhöriga o brukare upprörda på ngt som de flesta kämpar 24/7 för att få optimal livskvalite

Jag menar att det generellt sett är den person som är i behov av assistans som är bäst lämpad bedöma om den vill bo på en gruppbostad eller få personlig assistans. Det finns för- och nackdelar med allt, men att hävda att merparten av de med personlig assistans skulle må bättre av att bo på serviceboende finns det inga som helst belägg för. Själv har jag jobbat både på gruppbostad och som personlig assistent och inte heller kan jag utifrån min egen erfarenhet som personlig assistent (har jobbat varaktigt hos 5 brukare sedan jag började inom yrket för 13 år sedan) se att det skulle vara till fördel för de jag jobbat hos att bo på ett serviceboende. Faktum är jag skulle hävda motsatsen, för de flesta av dom (finns ett undantag) skulle det vara i det närmaste en katastrof att hamna på ett gruppboende. Vi är ju alla olika och har olika förutsättningar och behov. För vissa är gruppbostad det bästa alternativet, men för andra är personlig assistans det enda rimliga alternativet. Jag förstår inte heller vad Josefine menar med att hon majoriteten av tiden bara sitter. Självklart ser behoven olika ut hos olika brukare, så klart det kan finnas brukare där en stor del av arbetet är att vara till hands, men det finns också många brukare med stora behov av assistans i princip dygnets alla vakna timmar.

Enligt mig är inte problemet den personliga assistansen i sig utan det är regeringens politik de senaste åren samt f-kassans allt striktare bedömningar som allt mer urlakat förutsättningarna för en väl fungerande assistans. Skall vi även i fortsättningen ha personlig assistans värd namnet så måste dels f-kassans bedömningar ändras så att fler får möjlighet till personlig assistans, och dels måste assistansersättningen (i synnerhet under jourtid) förbättras rejält så att även de privatanställda personliga assistenterna kan få vettiga löner och anställningsvillkor (Kommunerna skjuter till pengar för att kunna ge sina personliga assistenter samma villkor som alla andra kommunanställda). Självklart måste man också komma till rätta med fusket inom assistansen. Personligen har jag ingen kunskap om omfattningen av fusket, men att systemen är uppbyggda på sådant sätt att går att fuska är oacceptabelt. Fusket i sig själv urlakar förtroendet till den personliga assistansen och detta drabbar indirekt alla som är i behov av personlig assistans. Om folk i allmänhet får uppfattningen att personlig assistans är en bluff och båg verksamhet så är det inte så svårt för politikerna att ta nästa steg och avveckla assistansen.

Jag har suttit nu i snart 1 timmes tid och lusläst Josefine Pettersons debattartikel. Jag förstår själv att du Josefine inte har ett barn med funktionshinder. Jag förstår verkligen det för annars skulle du aldrig skriva denna debattartikel! Att vara en förälder till ett barn med är funktionsnedsättningar är ingen dans på rosor. Vi får slåss för våra barns rättigheter från den dagen dom föds till den dagen vi föräldrar tar vårt sista andetag. Vi får slåss med skolor, kommuner och försäkringskassan konstant! Vi slåss för våra barns rätt till ett något så nära normalt liv det bara går. För det är så, precis som vilket annat barn som helst som är fullt frisk vill vi att våra barn ska få möjligheten att flytta hemifrån så småningom. Du vet ansvara för sitt egna hem och slippa mamma och pappa. Helt enkelt bli vuxen. Vår son är rullstolsburen pågrund av en CP-skada. Han har spasticitet och kan tyvärr inte gå. Han behöver någon som finns hos honom 24/7. I februari nu i år ( 2017 ) ansåg försäkringskassan att vår son inte längre hade rätt till sina 476 timmar assistans. Vi hade sökt lite fler timmar främst dubbelassistans då han är snart 17 år och är tyngre och behöver mer frihet. Men det går inte nu. Vi inväntar fortfarande ett beslut från kommunen om hans assistans. Det du går ut och säger är inte en lösning som innebär livskvalitet. Min son har inget problem med intellektet så jag tror du förstår att inte skulle vilja sitta på en gruppbostad. Inget ont om gruppbostäder för dom behöver finnas kvar. Men du föreslår i princip att vi ska tillbaka innan 80 talet då våra funktionsnedsatta bodde på institutioner. Det är ingen lösning och jag hoppas verkligen att man aldrig öppnar upp institutet igen!! För det är verkligen inte värdigt. Det är ordentligt bedrövligt och ogenomtänkt att uttala sig som du har gjort. Nej tack säger jag till dina förslag och jag hoppas du tar in det vi säger och förstår varför.

1-3 brukare på 1 personal, skriver du. Du skjuter dig själv i foten i en bransch där sparbetingen är satta väldigt högt. För att tycka till om andra människors liv, är det av yttersta vikt att man tillåter sig tänka i flera perspektiv än sitt egna jobbperspektiv. I en värld inom personlig assistans är det ingen merit att ha varit hos så många brukare som skribenten ovan varit, då måste det brustit kanske från flera håll i samtliga anställningar. Omöjligt att det bara ligger hos assistansanvändaren eller dess anlitade bolag.
Det finns arbetsgivare som är rötägg i alla branscher, men det finns också arbetstagare som är duktiga fuskare och utnyttjare i alla branscher, vårdbranschen är inget undantag.

På det personliga planet ser jag här en person som vill ta bort mins sons rätt till ett eget och självständigt liv. Att han nu står precis till att flytta hemifrån med 23 år i nacken, ska bli fråntagen sina intressen och få någon personal på ett boende som bestämmer vilka aktiviteter som passar bäst in att göra i förhållande till 1-3 andra brukare. Den självständighet som han jobbat till sig ska helt plötsligt dras ifrån honom, hans egenbestämmande ska helt plötsligt rangordnas längst ned........allt för att du ska må bra på jobbet och trivas med dina kolleger och att ni ska ha kul tillsammans när ni jobbar.
På det personliga planet förutom 23 års lång erfarenhet av min sons personliga assistans , så har jag tyvärr dåliga erfarenheter av sk serviceboende då min mamma i tidig ålder drabbades av svår cancer och fick sådana följdskador att hon hamnade i rullstol, och tillslut hamnade på ett omsorgsboende. Där får hon utöver icke självvalda aktiviteter gå ut 2 tim /vecka för att handla eller promenera. Hon får inte välja vilken mat hon ska äta och när den ska intas, hon får inte möblera sin lägenhet hur hon vill, för personalen kommer först. Personalen gnäller över att hon vill duscha 2 ggr i v ( innan hon vart sjuk duschade hon varje dag). Utan hela hennes liv är inrutad i personalens rutiner. Hon mår psykiskt dåligt pga detta och får medicin mot det.
Min son som fått bo hemma hela sin uppväxt och nu ska flytta har inga psykiska problem pga att någon begränsar honom. Han köper sina säsongskort på favoritlaget och vet att han kommer få gå och se alla matcherna han vill se. Det ,för att han har personlig assistans som han kan göra det. Du skulle hindrat honom i ett gruppboende, eftersom du måste ta hand om fler brukare och ta hänsyn till dem.

Om man är gediget intresserad av hur assistansreformen är uppbyggd så finns det riktigt bra utbildningar inom LSS-lagen, som hela assistansen bygger på. Sitt inte bara och tyck till om något som du inte har underlag för mer än 15 st misslyckade försök till att vara personlig assistent. Antingen passar du inte för det jobbet, eller så har du inte förstått innebörden i uppdraget helt enkelt.



Jag har varit inne på en reform där arbetsgivaransvaret blir kommunens men att den brukare som har förmågan bestämmer vem som ska anställas och har arbetsledaransvaret. En sådan modell måste vi nog tillåta oss att titta på . Det viktiga är att vi som funktionsvarierade har kontrollen över våra liv och kan bestämma var när och hur vi vill ha stöd och till vad. koncentrerar vi oss på det så kan vi diskutera rätt saker. I dag sitter vi som jag ser det lite i knäna på assistentföretag i den nuvarande debatten. EN sak är att assistenten dras in för många pga av FK tolkning av olika domar och politisk ovilja/ointresse att värna våra rättigheter. Jag vill gärna att vi tar ställning för att vi oavsett vilken stöd instansats vi har måste få rätt att bestämma var när och hur vi vill ha stöd och till vad för att kunna leva som andra . Politikens behandling av LSS är toppen på ett isberg i en attityd att personer med funktionsnedsättning inta har rätt att leva som andra. En minst lika viktig del av detta är vilken privatekonomi vi ges i förhållande till normalpopulationen . Titta på behandlingen av Bostadstillägget och och nivåerna i sjuk och aktivitetsersättningen. . Josefines artikel måste ses i ett större sammanhang. Därför måste den bemötas utifrån den den stora bilden Vill samhället att funktionsvarierade ska vara inkluderade eller förpassade till statuts som nådehjon Så länge samhället utvecklas mot en inkludering efter förutsättning så kan hon har poäng med sin artikel. Som samhället utvecklats de senaste åren så är hennes artikel i linje med en utveckling att exkludera oss med funktionsvariation som fullvärdiga medborgare.

Hur tänker du nu? Assistans reformen är bra som den är, däremot kan den må bra av att stärkas. Meningen med att ha assistans är att personer med funktionsnedsättningar ska kunna få ta samma plats i samhället som icke funkisar, arbeta, gå i skolan, ha fritidsaktiviteter, ha en familj, träffa vänner mm. Jag blir helt bestört när du skriver att assistans skulle isolera människor när det är till för det helt motsatta. Utan assistans skulle vår dotter inte kunna gå i skolan, leka med kompisar eller överhuvudtaget kunna gå utanför dörren. Hennes assistenter är som den förlängda armen åt henne, hon har samma hjärnkapacitet som du och jag och samma känslor men de kroppsliga förutsättningarna ser annorlunda ut varför skulle hon må bättre av att bo på ett gruppboende? Skulle du själv göra det? De som vill bo så har möjlighet till det men de som vill bo i sitt eget hem måste få ha möjlighet till att bestämma över sina egna liv och hur de vill bo. Är vi inte ett individsamhälle säger du? Utan finns i kraften att vara tillsammans? Varför bor vi inte alla i stora kollektiv då? Där har du ju lösningen på bostadsbristen, låt alla människor bo tillsammans och ta hand om varandras barn, djur, funkisar mm så slipper vi kostnaderna för detta med!? Jag blir mörkrädd när jag läser vad du skriver. Att du har jobbat hos ett 15tal personer som assistent och mestadels suttit av tiden säger mer om dig än om dem. Det är inte alla personer som passar som personligassistent och uppenbarligen inte du, men de som trivs med yrket och de som har behovet av assistans gör fantastiska jobb tillsammans. Det är vår dotters assistenter som har gjort henne till den självständiga individ hon är idag. Visst vi har gått igenom en skara av personal innan vi träffade rätt men åh vad bra det blir när personkemin stämmer. Vi behöver en större förståelse för assistans och hur den utvecklar, lyfter och stärker individer med behov.

Josefin Pettersson skriver att hon jobbat hos ett 15 tal och tar upp att man kan bli utan jobb om personkemin inte stämmer. Misstänker starkt att hon inte stämt med många och har svårt att acceptera att någon i beroendeställning och som är funktionshindrad ska ha rätt att säga att hon inte passar för sitt arbete. Är det sedan så hos det stora flertalet så är det ju naturligtvis inte fel på Josefin utan fel på insatsen som låter en människa ha frihet att välja själv som andra. Det är väl självklart att man på ett så integritetsnära och personligt arbete måste ha rätt att bli av med stolpskott.
Skrämmande att Kommunalarbetaren trycker en sån insändare som är ett angrepp på grundläggande mänskliga rättigheter.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen av denna sida upphörde 2017-07-19. Det är inte längre möjligt att lämna kommenterar på den här sidan.