Liv tycker från Kommunalarbetaren

Röstar vi som Karlstad eller bläckfisken?

Thu, 02 Sep 2010 14:31:55 +0200

Så blev den då klar till slut, den rödgröna valplattformen. Det tog tid att skriva receptet, och tillagningen var komplicerad. Men efter en sista avsmakning och några kryddor i slutminuten är det en klart aptitlig anrättning. Långkok kan löna sig. I alla fall om man ska tro prognosen från Karlstad.

För mig är ett rödgrönt alternativ roligare och mer hoppingivande än varianten att varje parti går fram för sig själv. Att det var knöligt i starten kanske bara var nyttigt för kvaliteten. Det som inte dödar det härdar, heter det ju och svårigheterna verkar ha svetsat ihop de rödgröna partiledarna, trots bristen på entusiasm i tyckarkretsar och i väljarmätningar.

S V och MP blir tillsammans något nytt och bättre, en synergieffekt. Tretalet kan även med fördel användas när man sätter ihop grupper. Ingen blir nertryckt, alla kommer till tals.
Kanske är det denna dynamiska och rätt komplicerade process, öppen och ganska genomskinlig, inte minst via medier, som fått en del S-märkta herrar att härskna till och drömma sig tillbaks till forna dar? Men S som ett 50-procentsparti är inte sannolikt i dagens individualiserade postmoderna samhälle. Rödgrön glöd ställs mot nostalgiskt – och rätt illasinnat gnäll. Utan att veta säkert tror jag att alliansprojektet varit mycket mer toppstyrt, och att alla partierna accepterat det och hållit god min för sakens skull.

Ann-Charlotte Marteus formulerade sig träffsäkert om detta i Expressen i går. Surmagade S-kommentarer om samarbetet förvånar kanske dem som trott att partilojalitet är ett adelsmärke för sossar, men det är nog snarare i borgerligheten som man håller ihop och visar en fin fasad utåt. Sånt har de med sig hemifrån och därför har Reinfeldt så mycket lättare att hålla sina småkompisar i öronen så att mungiporna stadigt hålls uppåt.

För S-patriarkerna, de som en gång bestämde, är det trist. Pampväldets tider är förbi, har blåsts bort i all tysthet efter partiledarbytet, sörjt av en liten men röststark grupp.

Jag är kanske naiv, men hade aldrig i kunnat föreställa mig att en kvinna i maktposition inom S skulle kunna röra upp så starka känslor. Den torgförda kritiken så här i valrörelsens eltfte timme mot exempelvis S-samarbete med V alternativt S, är möjligen förståelig ur ett djuppsykologiskt perspektiv, men samtidigt är de som hörs erfarna nog att inse att de underminerar den nuvarande ledarens mandat.
De senaste i klagokören, Rosengren, Persson och Feldt, tillhör numera näringslivets megafoner och får väl bedömas utifrån det.

Det är inte en åldersfråga i första hand, utan det handlar mer om synen på maktordningen. Inte är det en slump att Mona Sahlins mentor heter Ingvar Carlsson och inte Göran Persson. Båda har varit partiordförande (S) och statsministrar. Vem av dem föredrog att åka buss hem till Tyresö efter sin avgång, och fortsatte sitt gräsrotsarbete i politiken, och vem byggde sig en herrgård och blev näringslivskonsult?
Vad man gör och hur man väljer att leva har också en viss betydelse, inte bara vad man säger eller hur det låter. Kan ledande sossar bo på på Östermalm eller längta efter en herrgård eller att bli miljonärer?
Självklart! Drömmen om ett annat och bättre liv är alltid en drivkraft, men ideologiskt hoppas många idealister nog på en annan längtan från sina ledande företrädare.

Att det borgerliga etablissemanget utsätter de rödgröna för hårda, hätska och ibland rent lögnaktiga angrepp är mer väntat. Som en luttrad och insatt god vän sa: Underskatta inte deras hat mot allt vad arbetarrörelsen, miljörörelsen och vänstern representerar! Det är väl det strategiska misstaget som gjorts i denna utdragna valrörelse, trosvissheten att bara man ”når ut” i media med en radda förslag så ordnar sig resten av sig självt. I dag handlar det inte enbart om vad man vill, utan nästan ännu mer om uttolkarnas agenda.

I den rödgröna valplattformen ligger nu till sist en rad välfärdsreformer, som hjälper alla utan feta plånböcker att känna sig tryggare i vardagen och på sina arbeten och därmed friare att gå ut i livet och förverkliga sina drömmar. Det må sen vara unga med eller utan jobb, arbetslösa, undersköterskor, lärare eller småföretagare. Synen på pensionärernas inkomster återställs, dessa är upskjuten lön och ska inte beskattas hårdare än aktiva löntagares. Vi är som människor inte alltid starka, och det måste gå att kunna leva värdigt även perioder när man är mer sårbar och svag.
Det är ingen mirakelkur i det Rödgröna manifestet. Själv hade jag gärna sett tydligare markeringar mot religiöst förtryck, fler detaljer om hur förortens segregation ska brytas, en hårdare politik mot vinster i vården.

Men, som Richard Wilksinson och Kate Picket skriver i sin bok Jämlikhetsanden: jämlika samhällen är bättre samhällen, för både fattig och rik. Om politiken inriktar sig på att minska ojämlikheten så kan vi bryta den hopplöshetens spiral som sociala orättvisor skapar. Det tjänar alla grupper i samhället på, faktiskt även bittra välavlönade högersossar.

PS Kommer det att gå hem? Ja, i alla fall om man ska tro tidningen Fokus, som i senaste numret utgår från ett tidigare säkert faktum, i alla fall om man matchar väljarmätningar mot verklighet i de senaste tre valen: Som Karlstad röstar röstar Sverige. Förra gången var det de blåa som tog hem spelet, i år vinner de rödgröna med 49, 5 procent mot de blåas 45,2, Kan en väljarmätning till 967 invånare säga sanningen? En bläckfisk håller på de blåa. Båda verkar ungefär ha samma träffsäkerhet, så det blir spännande in i det sista.

PPS Vill ni avnjuta ytterligare ett exempel på äkta kampanjjournalistik där 30 "ledande" socialdemokrater hugger Mona Sahlin i ryggen anonymt, så läs dagens Expressen. Obehagligt! Men kanske slår det tilbaks på dem själva? DS

(M)oderat munvänder hjälper inte miljön

Thu, 26 Aug 2010 13:47:21 +0200

Som vanecyklist i storstad är jag plötsligt en trendsättare, som delar bana med ett allt större antal tvåhjulsförare i alla möjliga åldrar. En del av dem påstås vara liberala och gröna och blir därmed extra spännande, i alla fall i storstadens dagliga blad. Vad ska dessa "nygröna" göra av sin röst? Tre av fyra Stockholmare vill inte cykla, utan ha ”Förbifarten”, dvs en 27 kilometer lång motorväg väster om Stockholm till det facila priset av 27 000 miljoner koronor. Endast tio procent påstås vara emot bygget, enligt opinionsinstitutet Synnovate, som på uppdrag av tidningen DN frågat ett okänt antal medborgare med en okänd svarsfrekens.
(Jag hittar inte några fakta i alla fall.)
Vilket inte hindrar frågeföretagets chef från att dra både den ena och den andra slutsatsen om vad dessa åsikter får för konsekvenser.

Samtidigt i tidningen Metro tycker Stockholms invånare till om samma motorväg – fast via en mätning som institutet Demoskop gjort på uppdrag av Miljöpartiet. Här visar det sig att 51 procent vill bygga ut pendeltåg och tunnelbana, medan endast 40 procent vill bygga en ny motorväg.
Fler vill alltså ha utbyggd kollektivtrafik än Förbifart Stockholm. Vilket jag personligen tycker verkar vara en bättre idé, för såväl miljön som storstadens invånare och besökare.

Visst blir man fundersam. Det går förstås att ta alla dessa mätningar med en stor nypa salt, men det är ändå risk att de tas för sanningar och därmed ger politiker mandat att ta beslut som folk faktiskt inte vill ha. Därför tycker jag att en folkomröstning är en betydligt hederligare och mer demokratisk metod för att tycka till, i synnerhet om en fråga med så långtgående konsekvenser för miljö, hälsa och trivsel som valet mellan stora motorleder (som snart korkar igen med nya bilar) eller en väl utbyggd kollektivtrafik.

Ganska många av Stockholms innerstads surdegsätande och närproduceratköpande invånare lutar åt MP och Stockholms borgerliga allianspartier som hittills styvnackat vägrat att satsa på cykelbanor (de har i pengar lagt ner en bråkdel av de rödgrönas tidigare satsningar) och som tycker att bilar och motorvägar är viktigt har börjat ”tala” om cykelbanor, som kolumnist PM Nilsson konstaterar i City.

Moderat miljöpolitik har hittills varit mest munvänder, men så duktiga som borgarna är på att snacka in sig, så räcker det kanske långt.
I alla fall längre än de ynka kilometrarna spårväg till Djurgården som är det borgerliga flaggskeppet för miljön. Spårvagnen ligger i en provisorisk gata och måste göras om inom tre år. Den kostar 240 miljoner kronor (!) inklusive de fördyringar som brådskan framkallat.
En annan miljöpåverkande åtgärd, som kolumnist Kajsa Eks Ekman tar upp i samma City är utförsäljningen av Stockholm Energi till det finska bolaget Fortum för småpengar. Priserna steg i höjden och Forum började dessutom importera billig kol att elda med.

I dag är Värtaverket (privatiserat) det kraftverk som släpper ut mest koldioxid i hela Sverige. Lika mycket som all biltrafik i stan.
Har vi invånare bett om dyrare och smutsigare el?
Kajsa skriver: ”i stället för att kunna bestämma via röstsedeln ska vi välja mellan olika företag”, närmare bestämt 98 stycken – som alla är ungefär lika dyra, och som inte längre är en del av demokratin.

Jag gillar verkligen spårtrafik, exempelvis Tvärbanan men en spårvagn mitt i innerstan är faktiskt inte någon höjdare, i alla fall inte för cyklister. De är lömska stannar aldrig och i Göteborg är de möjligen ett mysigt inslag i gatubilden, men det är ingen snabb och smidig lösning på resenärernas behov.
Då är t-banan hundra gånger bättre – och den vill alliansen inte satsa på. Det skulle ju kunna leda till att förorter som Täby och Djursholm blev nåbara för vanligt folk.

Allianspartierna är sämst på miljö, det visar Naturskyddsföreningens granskning. Jag hittar en pytteliten notis om det i SvD och Dagens Eko tog upp det i går. Allra sämst är Moderaterna, visar det sig.
Det handlar om skydd av natur och djur och allemansrätt bland annat.
Den nya plan- och bygglagen som ger kommunerna rätt att sälja ut varje sjö till privata byggare kan förstås skapa kortsiktig popularitet, men långsiktigt hotas oskattbara värden som utgör Sverige och vårt sätt att förhålla oss till natur och varandra.
Något även turister tycker är fantastiskt.

Fredrik Reinfeldt (M), statsministern, fnös åt Naturskyddsföreningens omdöme i radion. För honom är avskaffad allemansrätt bra miljöpolitik. Att få en egen sjötomt är privatiserad miljöpolitik som säkert köper ett antal röster. Men inte ens i det sjötäta Småland är det här riskfritt. Mina småländska grannar på landet berättar: Redan nu syns effekterna och det är inte längre okej att göra utflykter överallt. Det är utsålt och privat där man tidigare vandrade med hunden.

Tala om miljön eller göra något åt den? Borgerliga väljare med miljöintresse rekommenderas definitivt att granska vad som sägs och vad som görs, vad som gjorts och vad som planeras – och sedan byta parti efter det.

Nej, Reinfeldt är ingen Erlander

Wed, 25 Aug 2010 10:36:43 +0200

Om Tage Erlander (S) hört att Fredrik Reinfeldt (M) ser sig som hans efterträdare, vad hade han sagt då? - Han hade nog plirat och sagt att det var besynnerligt, konstaterar Anne-Marie Lindgren, som skrivit en rapport om skillnaderna.

Den 21 juni var det 25 år sedan Tage Erlander dog. På den tiden var Anne-Marie Lindgren småbarnsmamma, hon var ute och promenerade med två småttingar och en i magen när hon hörde kyrkklockorna ringa ut nyheten om hans bortgång. Året var 1985.
Den som läst hans memoarer vet att Erlander hade ett intensivt humör, som han oftast redde ut i dialogen med sig själv via dagboken. Den fick det pysande som medarbetarna slapp. Och underhållande läsning blev det.

Lindgren presenterade sin rapport på ett seminarium med Arbetarrörelsens tankesmedja i ABF-huset i Stockholm. Hon är ganska bra på att plira själv, där hon står i talarstolen, lågmäld och resonerande, alltid lika lugn. Men flera gånger under den här presentationen blir hon upprörd, det är när det handlar om behandlingen av de sjuka och arbetslösa.
Reinfeldt har ambitionen att bli landsfader och har själv jämfört sig med Sveriges längsta statsminister (i antal sittande år).
Men Erlanders välfärdssamhälle liknar inte Reinfeldts; det räcker inte att sätta prefixet Ny framför partibeteckningen Moderat. Underliggande idéer och teorier är sig lika över tiden, säger hon och lägger till:
- Jag blev själv överraskad över hur tydlig linjen från den gamla högern till de nya moderaterna är. Tage Erlander skulle inte haft svårt att känna igen dem.

Det som var typiskt för högern under Erlanders tid var synen på skatter som något negativt som ska minimeras – samtidigt som man inkonsekvent kritiserar bristerna i ”kösamhället”. En klassisk konservativ inställning, där högern inte ser sambanden mellan behoven och att välfärd kostar. Det är svårt att förklara den bristen på koppling.
- Erlander hade även sina duster med de som reflexmässigt ville höja skatten, men man kan inte låsa fast sig i vissa procentsatser. Skatter används. Det handlar om en samlad effekt. Det dubbla perspektivet ska S bära med sig.
Nästa mandatperiod kommer det börja märkas att de stora skattesänkningarna leder till att pengarna inte räcker till välfärden som vi vill ha den. Att bevilja nya privata vårdcentraler i Stockholm har kostat en kvarts miljard – samtidigt har akutsjukvården så få platser att hjärtpatienter dör. Är det rimligt, undrar hon?

En annan tydlig fråga som är sig ”skrämmande lik” är inställningen till socialförsäkringarna, där Moderaterna lyckats bra med att sprida bilden av fusk och vanskötsel och att jobb skapas med sänkta löner. Det har öppnat för en hårdhänt orättfärdig behandling av de sjuka utförsäkrade och de som står längst bort från ett vanligt jobb. De kan i dag tvingas arbeta för några hundralappar per dag.
Arbetsgivaren kan få mer betalt för att ta in den anställde än hon eller han själv får, berättar Lindgren som ser tydliga paralleller till 1800-talets fattigvårdsinrättningar och till nödhjälpsarbeten.
- Gå in och läs arbetsförmedlingens egen rapport om denna tragiska, djupt inhumana hantering av människor. Det finns ett reellt problem med kostnader för sjuka och arbetslösa. Men orsaken är inte, som moderat ideologi menar, att de inte är tillräckligt intresserade av att söka arbeten, utan det handlar om arbetsmarknadens utsortering, det är en effekt av vårt nya sätt att leva och arbeta, som inte ska betalas av de drabbade. Utsorteringen drabbar främst anställda i serviceyrken, som ofta är kvinnor som far illa i det allt högre tempot. Exempelvis städare i nya Rut-jobb, eller bussförare och vårdbiträden som jobbar med delade turer och sen slits ut.

Detta måste samhället bära, och de som står längst bort behöver få samhällets hjälp till anständiga arbeten och lön. Marknaden kommer inte att lösa detta, menar Anne-Marie Lindgren. Och vår globaliserade ekonomi gör att full sysselsättning utan statlig hjälp är omöjligt.
Anders Borgs finansdepartement och den borgerliga politik som kommit ut hänvisar till teorin om att arbetslöshet i grunden alltid är frivillig, det finns alltid ett arbete – till någon lön. Nu tvingas sökande i Sverige ta jobb till löner under 12 000 kronor.

De skattesänkningar som främst högavlönade får och de subventioner som ges till låglönejobb ska på sikt leda till att fler lågavlönade får lågavlönade arbeten. Så är tanken. Det är en konservativ och patriarkal syn på samhället, som inte heller skapar tillväxt och utveckling, menar Lindgren och fortsätter:
- Åtgärderna syftar till att sätta press på de lägre avlönade, inte på de högre avlönade. För Erlander var arbetslösheten ett strukturproblem som kräver samhällsinsatser och arbetsmarknadspolitik. Individen är inte enbart sin egen lyckas smed. I dag har livschanserna försämrats, inte minst sedan regeringen tagit bort möjligheterna till vuxenutbildning.

Lindgren konstaterar att, även om väljarna kanske inte märkt det än, så befinner sig alliansen just nu i en ideologisk kris, där alla deras trosvissa recept slagit fel. Nu tvingas de backa från sina huvudfrågor:
- Sjukförsäkringsreformen har resulterat i en stor tragedi där endast 2 procent av dem som utförsäkrats fått jobb på den öppna arbetsmarknaden. Nu säger ministern att arbetsförmågebegreppet ska ses över.
Arbetsmarknadspolitiken där folk ska söka jobb och inte utbilda sig har inte gett fler arbete, men nedmonteringen av a-kassan har gjort dem fattigare. Nu kommer det ett paket med de arbetsmarknadssatsningar de fnös åt i början av mandatperioden.
Pensionärerna som fått se sin skatt jämfört med löntagarnas kraftigt höjd har blivit lovade vissa sänkningar, helt emot det som var avsikten med jobbavdraget.

Statsvetarprofessorn Olof Ruin sitter i publiken. Han, som varit med så länge att han träffade Erlander innan han blev statsminister, greppar micken och säger:
- I det här valet saknar jag tre frågor: Miljöpolitiken, utrikespolitiken med Afghanistan, och den gamla Erlanderska retoriken om att alla behöver varann. Jag tycker Mona Sahlin var bra i Almedalen och i Tantolundens upptaktsmöte, men däremellan är det bara tal om olika grupper. Och blocken lånar och överträffar varandra. Nu är det bara åldringar, sen är det medelklassen. Jag saknar en linje i alla utspel.

Lindgren konkluderar: Det vi ser i den här valrörelsen är hur en vilsen borgerlighet möter en osäker socialdemokrati, som övertrumfar varandra med erbjudanden åt olika grupper. Hon muttrar närmast för sig själv: Man kan ju undra hur hög statsskulden ska bli om allt genomförs, oavsett block. Visst ska man se så att politik inte får orättvisa effekter. Men det är ett grupptänkande in absurdum som råder nu.
Det gäller att ha både värderingarna och metoderna för att göra dem till politik. Och så kanske vi måste inse att vill vi ha god vård, städning och service får vi inse att det också kostar.

PS: Äpplen faler inte långt från päronträd, eller vad det heter. Ett av de Lindgrenska barnen Marika Lindgren Åsbrink analyserar läsvärt välfärdsfrågor på sin blogg Storstad. DS

Gärna en Butler i T-banan

Tue, 24 Aug 2010 10:18:23 +0200

Först var det butler i T-banan, nu kommer förslag om fler bankomater -- säga vad man vill om Ilija Batljan, oppositionslandstingsråd för Socialdemokraterna i Stockholm, brist på idéer har han inte.

Batljan var tidigare kommunalråd (S) i Nynäshamn. Även där fick han saker att hända, exempelvis heltider åt de flesta kommunalare som ville ha det. Han lyckades även bli klar med en (äkta) doktorsavhandling i ämnet äldrevård. Kapacitet och energi verkar finnas i rejäla mängder, även om partikamrater gnisslar tänder när han inte är tillräckligt politiskt korrekt. Politiskt anses han ligga på S-högerkanten, med ett hjärta som klappar för storstadens medelklass.
Butlerförslaget kallas i Aftonbladet för "butlerbråket" och påstås splittra S. Sahlin kände inte till det, Östros avfärdar det. Batljan väcker känslor, liksom förslaget, som påstås "reta" de ömhudade Stockholmsväljarna.
Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Vad bor det för tykna typer i huvudstaden egentligen?
Men publicitet och diskussioner blir det, och oavsett vem som kläckte idén från början är Batljan onekligen en doer, som redan gjort nytta för skattebetalarna i länet.

Utan denna politikers ihärdiga och högljudda avslöjande av taffligheterna hade i vart fall inte skandalen runt den misskötta upphandlingen och miljonrullningen av Karolinska Universitetssjukhuset kunnat avslöjas – och rättas till någorlunda, så att ett antal miljarder (!) skattekronor inte svindlades bort.
(Man kan ju också notera att S-politikernas, inte minst Nalin Pekguls, fleråriga och skarpa kritik av den orättfärdiga (M)odellen av vårdval som finns i Stockholm i valkampens elfte time tagit skruv och fått Filippa Reinfeldt att lova en översyn, fast det har hon sagt flera gånger förut, så att kalla det att backa är väl något överdrivet.)
Lägg till detta alla andra S-fläskben om bättre sjukhusmat och städning, gratis akutsjukvård för barn med mera, så känns det i vart fall som en energisk opposition, något Stockholms landsting behöver. (Hellre såna idéer än att lägga miljarder på motorleder).

Att ta ifrån Stockholms medelklass Rut-avdraget verkar dock inte populärt, och en butler gör ingen skillnad, enligt storstadspressen, även om få i verkligen har utnyttjat avdraget för hushållstjänster.
(Till skillnad från exempelvis rätten att dra av för fackavgiften, som alla löntagare som är medlemmar kunde göra och som Alliansen raskt drog in. Medan arbetsgivarna fick behålla sitt.)
Räknat i pengar per person är Rut ett solklart höginkomstavdrag, som i huvudsak använts i välbärgade områden som Djursholm, det berör få väljare, till skillnad från vad Almega påstår.
(Läs gärna arbetarrörelsens tankesmedjas dokument i ämnet.)Svälj stoltheten och behåll Rut, skrev exempelvis ”serviceföretagaren” Mattias Borg i DN för några dagar sen. Men rabatten på hemtjänster har ett symbolvärde, frågan är hur starkt. (Att han även arbetar som lobbyist framgick inte. )

Och det är ändå gissningsvis mot bakgrund av Rut vi får se det originella förslaget från Batljan och Carin Jämtin om att ge kollektivresande stockholmare möjlighet till lite bättre resnära service i SL-ägd miljö, med fler affärer, tjänster, kanske dagis och kemtvättar, allt spetsat med en butler, som ett sorts mellanled.
Utspelet, om än ofärdigt, är en idé, som redan slagit rot så smått exempelvis i Östermalms T-bana, som, av någon anledning, är en av stadens snyggaste, och dessutom även innehåller ett bibliotek. Det utförs en mycket stor mängd kollektiva resor i huvudstaden varje dag. Så visst borde det finnas kapacitet för att få in fler resnära tjänster i dess närhet, något som kan underlätta vardagen.
Nog skulle det vara kul att få hjälp av en äkta och serviceinriktad butler.

Ett problem, som bloggen Badlandshyena framhåller, är dock att medan butlern pratar felfri engelska så är vi svenskar ofta sämre på det ädla språket än vad vi tror.
Så det kan kanske leda till FP-krav på obligatoriska språktest för att få nyttja tjänsten?
Det kan också bli bekymmer om vi halkar på gurksmörgåsarna i vagnarna. Ett arbetsmiljöproblem!

Skämt åsido, det är uppiggande med nya förslag, det dräller inte av dem i politiken. Hellre fler som är vilda och vågliga, än försiktiga mesar! Jag köper tanken på en tunnelbanenära tjänst, symboliserad av en Butler, givetvis förutsatt att hon är anställd med kollektivavtal! Bara fantasin sätter gränser för hur detta mellanled för ärenden skulle kunna användas.
Och det är väl det som är kruxet. Att få proffsig hjälp på kollektiv mark är en så främmande tanke att den omedelbart måste avfärdas.
Det tycker i alla fall 99 av 100 ledarskrivare och 7 av 10 svenskar som frågats ut för Expressens räkning av företaget Demoskop. (602 väljare fick frågan, okänt hur många som svarade).
Jämtin och Batljan vill även, ihop med de andra Rödgröna, bygga ut t-banan, något Alliansen säger nej till. Med sina förslag visar S-råden sin vilja att satsa på kombinationen kollektivtrafik och fler företag och tjänster.
Det skulle även öka tryggheten i T-banan, som på många håll är ödslig, tom och outnyttjad.

Jag är på! ( I alla fall i teorin, en cykelnära butler blir nog ändå lite krångligt.)

PS: Den samlade borgerligheten i Stockholm som först - med hjälp av sina allierade trupper bland press och bloggare - hånade förslagen från Stockholms S-politiker kopierar dem nu rakt av! Moderaterna föreslår bankomater i t-banan, på samma ställen som S förra veckan, medan FP inspireras av samma partis förslag om bibliotek och föreslår samma sak. Trots alla egna tankesmedjor så sneglar de tydligen hellre vänsterut, utan källhänvisning förstås. DS

Stoppa steningen av Sakineh!

Thu, 19 Aug 2010 17:17:38 +0200

Såg filmen Monster's Ball från 2001 i TV en kväll i somras. Halle Berry fick en Oscar för sin roll som hustrun till en fånge som avrättades i elektriska stolen, i en liten håla i Georgia, USA.

I filmen följer tittarna en ung fängelseanställd och hans pappa natten fram till avrättningen. Det hela äger rum i närvaro av en publik bakom glasskärm, som tysta bevittnar dödskampen. Hemma sitter sonen till den dödsdömde och tröstäter framför teven. Pappa fick inte ringa det där samtalet som han lovat pojken. Kanske tycker de anhöriga att rättvisa skipats. För den unge plit och hans far, som ska verkställa domen blir avrättningen en vändpunkt, på olika sätt. Olika synvinklar blandas och ger möjlighet till inlevelse, vidgad förståelse och medkänsla med mer än en person.

Av någon underlig anledning blir denna filmiska, men mycket realistiskt framställda avrättning det jag först kommer att tänka på när jag läser om den planerade steningen av tvåbarnsmamman Sakineh Mohammadi Ashtiani som sitter fängslad i Iran, anklagad för otrohet. Hon har redan fått 99 piskrapp och ska nu ställas i en grop och dödas genom att stenar slängs på henne. Kanske ska straffet omvandlas till att hon hängs. Som vore det mer humant?
När film är som bäst kan den vara en hjälp att just förstå att varje människa har, eller har haft,något inom sig som är värt att älska, även den som begått ett svårartat brott. (Lyssna även på Annika Östbergs fina sommarprogram om ni vill få fler inblickar i konsten att försonas och gå vidare efter 28 år i fängelse.)

Sakinehs dödsdom är svårbegriplig för oss i väst, men fullt logisk för strängt religiöst troende i exempelvis Iran. Hon är en av många kvinnor och även män som mister livet på grund av otrohetsbrott. I Afghanistan tillämpas straffet också regelbundet, inför publik, liksom i Saudiarabien.
Världens ögon har nu riktats mot Sakineh, och Aftonbladet har i dag en stor artikel om henne, tillsammans med ett upprop, som jag självklart skrivit på.
I chefredaktören Jan Helins text framhålls att det inte finns bevis för att hon skulle vara ”skyldig”, att hon ”tvingats att erkänna”, vilket säkert är viktigt för att komma någon vart i det Iranska ”rättssystemet” och ge mullorna en chans att frige henne med hedern i behåll.
Men att överhuvudtaget ens sätta upp otrohet på straffskalan är ju med vårt rättsmedvetande ohyggligt och varje demokratiskt sinnad regering borde protestera våldsamt och med skärpa varje gång detta äger rum. Vilket inte görs.

Har Carl Bildt sagt ett ord om Sakineh? USA:s utrikesminister Hillary Clinton har protesterat, samtidigt får hon kämpa på hemmaplan mot de dödsstraff som fortfarande utförs exempelvis i Texas.
I den debatt om burka och förtryck av kvinnor i hederns namn som förs ligger steningen för otrohet som en undertext, den yttersta konsekvensen av sharialagar och kvinnors underordning i rättssystemet.
I religionens namn har mullor och talibaner skapat paragraferna som gör dessa avrättningar möjliga, önskvärda och fullt lagliga.

Den 28 augusti klockan 14-16 äger demonstrationer rum över hela världen till stöd för Sakineh.
Kanske hjälper de henne, men vad göra för alla de andra?