Martin Forster.
Foto: Mia Carlsson

Vi föds med olika personlighetstyper. En del barn är kavata och utåtriktade, andra lite mer blyga och försiktiga.

Det är inget fel i sig att vara blyg och försiktig. Men ibland kan rädslan hindra barn från att göra saker de gärna vill göra. Eller tvärtom: De gör saker de inte vill, för att de inte vågar säga ifrån.

Vuxna i barnens närhet kan göra mycket för att hjälpa ett barn som hindras av rädslor. Personal i skolan och förskolan har lika stor betydelse som föräldrarna.

– Den mesta forskningen gäller föräldrar, men principen är samma, säger psykologen Martin Forster, som har lång erfarenhet av att hjälpa familjer med rädda barn.

Många vuxna känner sig vilsna och vet inte hur man bäst hjälper till. Martin Forster tror att de senaste årens fokus på självkänsla har lett oss lite vilse.

– Att ge barnet bra självkänsla har ofta varit råd nummer ett till föräldrar. Men de barn som mår bäst är inte de som går runt och tycker om sig själva, säger han.

Bäst mår istället de barn som inte tänker så mycket på om de är bra eller inte, utan ägnar tiden åt att göra saker de trivs med.

Därför ska man inte fokusera på att stärka självkänslan, inte heller på att ta bort rädslan. Fokusera i stället på att hjälpa barnen att göra saker, även om de är rädda, är Martin Forsters råd.

Att sätta fokus på att göra betyder inte att man struntar i känslorna. Man ska absolut bry sig om hur barnet känner, och bästa sättet att göra det är att vara närvarande, nyfiken och intresserad av barnet.

– Genom relationen bryr jag mig om hur det känns, säger Martin Forster.
 

Fem misstag som vuxna gör – och vad man kan göra istället

Misstag 1: Argumenterar logiskt.
Att vara rädd för farliga saker är sällan ett problem. Problemet uppstår när barn är rädda för saker som inte är farliga.

– Man är inte rädd för spindlar för att man tror att de ska äta upp en, säger Martin Forster.

En ologisk rädsla går inte att bota med logik. Därför hjälper det inte heller att förklara att spindlar inte är farliga. Långa förklaringar gör också att det blir stort fokus på just rädslan.

I stället: Lek och gör!
Om ett barn inte vågar gå ut på grund av spindelrädsla: Strunta i att argumentera! Hjälp barnet att gå ut på ett lekfullt och varsamt sätt.

Misstag 2: Pushar för mycket.
Kom överens med barnet om att det ska närma sig det farliga i små, små steg. Den som är rädd för hundar kan börja med att titta på grannens hund från andra sidan staketet.

När barnet säger ”jag vill inte” ska man inte uppmuntra barnet att ta ett steg till.

I stället: Låt barnet styra!
När barnet säger ”jag vill inte” ska man backa direkt. Kanske går det att försöka igen lite senare – eller hitta på ett annat sätt.

Misstag 3: Låter negativa förväntningar styra.
Det är vanligt att föräldrar förväntar sig att barnet ska ”misslyckas” och då griper in för att rädda barnet.

Ett exempel: Sist en främmande tant frågade Ville vad han heter, så vågade Ville inte svara. Det kändes jobbigt både för Ville och hans pappa.

Så nästa gång någon frågar så svarar Villes pappa snabbt ”han heter Ville”.

Pappan vill bara rädda Ville från obehag. Men Ville uppfattar det som att det är farligt att misslyckas. Nästa gång blir han ännu oroligare.

I stället: Utgå från att barnet klarar det, lägg händerna på ryggen!

Misstag 4: Kan inte hantera sina egna rädslor.
Många föräldrar är rädda att föra över sina egna rädslor till sina barn. Och oron är befogad: Studier visar att föräldrars beteende påverkar barnen. Om mamma/pappa viker undan med blicken när grannen hälsar, så uppfattar barnet att det är farligt att hälsa.

I stället: Utmana dina rädslor!
Trösten för rädda föräldrar är att barnet uppfattar förälderns beteende, men inte förälderns känslor. Man kan vara rädd, men ändå ta ögonkontakt och ropa ”Hej!”. Då smittar man inte barnet med sin rädsla.

Misstag 5: Säger ”vad smart du är”.
Vi vill gärna stärka våra barns självkänsla genom att berätta att de är duktiga, smarta, modiga, konstnärliga och andra egenskaper.

– Det ligger i vår kultur, det är vad man förknippar med beröm, säger Martin Forster.

Och barnen blir glada av att höra att de är smarta när de lyckas med en uppgift. Men den dag de misslyckas blir det värre. För om de lyckades för att de är smarta, då betyder det att de misslyckas för att inte  var smarta. De börjar tvivla på sig själva – i värsta fall kanske de inte vågar försöka igen.

Istället: Ge barnet feedback för vad det gör!
Det är bättre att berömma ett barn för vad de har gjort. Till exempel att de har jobbat bra med en uppgift.

– Prata om vad de har gjort på ett nyfiket och intresserat sätt, säger Martin Forster.