En dag ringer det någon från sjukhuset där sonen Keita föddes för sex år sedan. Jo, det har visat sig att pojken blev förväxlad med en annan pojke på förlossningskliniken.

Allting rämnar förstås och det märkliga arbetet med att försöka göra rätt i en sån situation tar vid. De träffar den andra familjen, med den ”rätta” pojken.

Fokuset i filmen ligger på den framgångsrike pappan, Ryota, och hur detta påverkar honom.

Inledningsvis vill han driva process och försöker till och med hävda att han och hans fru borde ha vårdnaden om båda pojkarna. Men vart efter får han syn på sig själv när han ser den andre kärleksfulle, men mer enkla pappan, d v s Keitas riktiga far.

Och frågorna är många: vad är en ”riktig” förälder? Är sex år tillsammans mer värt än blodsbanden?

Även om perspektivet är riktat mot de vuxna glömmer regissören inte barnen. De båda sexåringarnas frågor, blickar, besvikelser och glädjeyttringar blir hela tiden den fond den stele, lite kylige pappan har att förhålla sig till. Mammorna är förstås också med i högsta grad, men filmens strålkastarljus är riktat mot papparollen.

Hur som helst är det så väl genomfört och så nyanserat. Man kan bara tänka sig hur svartvitt och dramatiskt det hade blivit om Hollywood hade fått sätta tänderna i detta manus.

Det här är en riktig liten pärla till film. Tankeväckande, poetisk och problematiserande.