Det gröna gräset doftar, den lilla Rödjebäcken porlar och ett hundratal rödklädda pojkar och flickor sparkar boll på Bäckavallen. Det är så nära idyll man kan komma och på ett hörn av den något lutande elvamannaplanen möter vi Sara Andersson mitt under en spelövning med press och understöd. Kanske lite väl svårt för nioåringarna, medger Saras tränarkollega Marie.

För Sara Andersson har dagen börjat tidigt. Halv sju var hon i gång med väckning av barn, frukost, lämning och så var hon på jobbet klockan åtta. Hon arbetar som barnskötare på en förskola i Tomelilla. Sara har gått ner i arbetstid, jobbar 75 procent och slutade klockan tolv i dag. Då bar det iväg hem, hämta barnen, handla, laga mat och sen hit till Bäckavallen.

Här har hon tillbringat många timmar av sitt liv. Det började med att ett gäng tjejer startade Mammalaget. De blev Spjutstorps IF:s a-lag för damer och ligger just nu i division tre. Sara själv är korsbandsskadad för tillfället, men spelar annars med i trean. Mammorna startade också ett lag för sina barn och det var så Sara började som fotbollstränare för dottern Mira, då två och ett halvt år.

– Man är kanske lite tuffare mot sitt eget barn och kräver lite mer. Man vet ju att de fixar det, säger Sara när jag frågar hur det är att träna dottern.

Vilken är din drivkraft som tränare?

– All glädje! Vi jobbar mycket med att ställa frågor till tjejerna, och att då få svar! Det är härligt när man ser att det har gått in.

Även om Sara just i dag bara har arbetat en halv dag, medger hon att det kan bli hektiskt med en arbetsdag full av ett-treåringar som kan vara nog så högljudda på jobbet och att sedan komma hit till ytterligare en barngrupp, om än lite äldre.

– Ibland kan man vara trött, men då får man bara gå hit med ett stort leende. Det är tufft, men det är så kul.

Vad är det svåraste med att träna en grupp, där en är din dotter?

– Att inte sätta för mycket press, utan behandla alla likadant. Som sagt, det är lätt att man är lite tuffare mot sin egen.

Som idrottsledare blir Sara också vittne till föräldrar som vill lite väl mycket. Framför allt under matcherna kan det vara mammor och pappor som skriker och använder hårda ord.

– Som ledare vill jag jättegärna att de hejar. Men inte bara på sitt eget barn, utan på hela laget. Och att det ska vara positivt.

Hon låter förstå att så inte alltid är fallet.

Långsamt går solen ner bakom träläktaren och det är dags för hela familjen Andersson att dra sig hemåt. För både Miras två lillebrorsor och maken Stefan är på plats på träningen. Mellanbarnet Nils är med på övningen när det gäller att trixa så många gånger man kan med bollen.

Fotbollen är en stor del av deras liv och också det som drar barnen från läsplattorna. Ni må tro’t om ni vill, men nioåriga Mira utbrister faktiskt helt spontant:

– Det är inget kul med paddor.

Jag frågar henne vad hon har för mål med sitt fotbollsspel.

– Jag vill bli proffs. I FC Rosengård.

ID. Sara Andersson

  • Ålder: 32 år.
  • Bor: Hus i Tomelilla.
  • Familj: Man och tre barn.
  • Yrke: Barnskötare.