Frågan slängdes till synes ut i förbifarten, men jag visste av erfarenhet att den var betydligt större än vad den verkade.

– Vad ska ni göra i midsommar?

Knappt hade man överlevt påskhelgen innan det var dags för nästa obligatoriska högtid. Ett kort ögonblick övervägde jag att svara ärligt.

– Dela på 500 gram senapssill direkt ur burken, knäcka varsin folköl i soffan och somna av utmattning till introt av ”Morden i Midsomer”.

Carpe diem. Som tur var fann jag mig i sista sekund.

– Vi har inte bestämt oss ännu, men vi har några riktigt roliga alternativ att välja på.

Att frågan restes först i denna stund kunde väl inte hen veta?

– Antingen åker vi ut i skärgården – vi är ett gäng som brukar göra det, så himla mysigt är det – eller så firar vi mer lantligt hemmavid.

Senast det där skärgårdsgänget sågs var visst 1993. Jag hade vaknat på midsommardagen i decimeterhögt vatten inuti ett tält bredvid en snubbe som luktade kräk (fransk löksill?). Verkligen jättemysigt. Nej, det fick nog bli lantligt firande i år när jag tänkte efter.

Exakt var i lantligheten låg hade jag svårt att sätta fingret på. Kanske menade jag det rika naturlivet som alltid uppenbarade sig så här års.

Jag drog mig till minnes när jag traditionsenligt hade repat av sju sorters blommor vid roten och förväntansfullt tryckt in dem under kudden. Sedan hade jag vaknat med två blodsugande fästingar på halsen och en anafylaktisk chock i antågande.

– Gud vad mysigt det låter, svarade hen. Vi har faktiskt inga planer alls.

Jag såg min chans och gick på offensiven.

– Oj, det låter som ni är lite sent ute. Vad säger ni om att hänga på oss?

Jag försökte att inte låta allt för desperat. Resten av ”gänget” skulle kunna få hög feber och matförgiftning (hemmagjord anjovissill) i sista stund.

Det hade faktiskt hänt på riktigt en gång för några år sedan. Familjen vi skulle fira med drabbades plötsligt av magsjuka och fick ställa in. Men tur i oturen befann sig även sambons kollegas familj i samma sits. Deras ordinarie midsommarfamilj hade insjuknat i vattkoppor.

Tillställningen blev så trevlig att vi till och med övervägde att permanenta den. Men så tillfrisknade den andra familjens ordinarie familj och initiativet rann ut i sanden. Vår midsommarfamilj gick det dessvärre sämre för, deras magåkommor blev mer eller mindre kroniska. Så man ska verkligen passa sig för gammal sill, hann jag tänka innan hen svarade.

– Det låter jättetrevligt med det här lantliga. Gärna!

Jag kunde höra två gigantiska ”tack och lov, vi slipper sitta ensamna”-stenar falla i backen.

– Det brukar vara knytis som börjar vid två, tar ni med sill eller?

Jag drog en suck av lättnad. Nästa gång det var dags att framstå som spindeln i nätet var inte förrän till nyår och dit var det långt. Då brukar förresten gänget hyra en stuga i fjällen…