Under samma period ökade inkomstskillnaderna i samhället och en viktig förklaring är den ojämna fördelningen av inkomst från kapital.
LO:s studie baserar sig på offentlig inkomststatistik för 20-64 åringar. Till gruppen arbetslösa, sjuka och pensionärer hör dem som under året får den största delen av sin inkomst från pension, sjukpenning eller arbetsmarknadsstöd.

2002 hade 8 procent av Sveriges sjuka, pensionärer och arbetslösa en låg inkomst, det vill säga en disponibel inkomst som understeg 60 procent av medianinkomsten för befolkningen som helhet.
2007 hade andelen fattiga fördubblats, 16 procent av Sveriges sjuka, pensionärer och arbetslösa hade en låg inkomst.
Den största ökningen fattiga utan jobb skedde mellan 2006 och 2007.

Samtidigt har andelen fattiga bland resten av befolkningen i stort sett varit oförändrad. Från 2002 till 2007 har andelen fattiga bland arbetare och tjänstemän legat stadigt kring 4 procent.
Det innebär att fattigdom är fyra gånger så vanligt bland sjuka, pensionärer och arbetslösa som bland befolkningen i övrigt.

Sedan 1980 har utvecklingen gått mot en allt mer ojämn inkomstfördelning. Mellan 2002 och 2007 ökade inkomstspridningen dramatiskt med nästan 20 procent.
Ungefär hälften av ökningen kan förklaras av den ojämna fördelningen av kapitalinkomster som aktieutdelning och ränteinkomster med mera.