Skratt och tårar på asylförskolan

|När KA senast besökte den öppna asylförskolan i Bollstabruk var lokalen fullproppad. ”Sedan kom utvisningarna”, säger barnskötaren Birgitta­ Nyberg Lockner.

Höst 2015. Sverige tar in fler asylsökande än någonsin förr och bara till lilla Kramfors i Västenorrland kommer över 200 asylsökande. Vi vet vad som hände sedan. Regeringen beslutade  om det som kom att kallas ”andrum”, gränskontroller infördes och flyktingströmmen ströps. 

I Kramfors kommun har flyktingstoppet lett till att en av de fem öppna asylförskolorna har stängts. Men verksamheten här, i Bollstabruk, fortgår. Och det är fortfarande gott om föräldrar och barn när Kommunalarbet­aren kommer på besök. 

Birgitta Nyberg Lockner.
Birgitta Nyberg Lockner.

Barnskötaren Birgitta Nyberg Lockner, som vi träffade då, möter oss i dörren. Hon är samma yrväder av entusiasm, värme, engagemang.

– Jag känner glädje att gå till jobbet varje morg­on. Men när man kommer hem går luften ur en.

Hon beskriver jobbet här som ”en känslomäss­ig berg- och dalbana”. Dagen innan KA kommer på besök har hon haft det som hon beskriver som ”den värsta dagen”. En barnfamilj som bott i Sverige i två och ett halvt år och många gånger besökt den öppna asylförskolan här i Bollstabruk, fick ett utvisningsbesked.

– Jag var där och deras 15-årige son har blivit apat­isk. Det är en familj i total katastrof. Man känn­er sig så maktlös.

”Jag vill inte bli van, jag vill inte bli avtrubbad.”

Hon berättar om sonen som på grund av kriget i Syrien inte kunnat gå i skola på flera år. När han väl fick börja här i Sverige visade han trots det vad duktig han var och en gång skrev han till och med bäst på provet.

– Vilken tillgång den familjen skulle ha varit för vårt land!

Birgittas ögon blir blanka. 

– Jag vill inte bli van, jag vill inte bli avtrubbad.

Och så avbryts hon av ett av barnen, Josef, som drar i hennes arm och vill att hon ska komma och leka. 

Det är en av förändringarna sedan Kommunal­arbetaren var här sist. Då beskrev Birgitta hur sorgligt och frustrerande det var att se barn så märkta av kriget att de glömt hur man leker, nu har glädjen kommit tillbaka.

Då, 2015, träffade vi Alaa Alfhad, en kvinna från Homs i Syrien som var blyg och lite nedstämd. I dag är hon glad, hennes man har fått arbete som snickare och hela familjen har fått uppehållstillstånd.

– Det är så bra här. Inget krig, säger hon.

”Nu bygger jag mitt liv här. Det här är mitt hem.”

Hon kom till Sverige på en av de livsfarliga flottarna över Medelhavet, bar sin nyfödde son på armen genom Makedonien och Serbien. Jag frågar henne om hon någon gång vill återvända till Syrien.

– Nej. Kanske åka dit på semester om det blir fred, men nu bygger jag mitt liv här. Det här är mitt hem.

Hon ler.

Och det är dags för samling. I en ring sjunger de afghanska, jordanska, syriska mammorna om Kalle Anka som satt på en planka och om Hoppe Hare som satt och mumsade bär.

Birgitta då, är hon rädd för att bli av med jobbet nu när asylinvandringen fortsätter att dala?

– Det är klart att det alltid är en tanke man har i bakhuvudet. Samtidigt vill man ju inte att det ska finnas ett behov.

Och glädjen är ständigt närvarande. Som för några veckor sedan när hon besökte Amal, också hon från Syrien. Amal hade fått uppehållstillstånd och nu ville hon visa Birgitta sitt nya hem i Umeå.

– Äntligen kunde hon börja leva och andas. Och så skulle de åka till Ikea. Hon frågade mig: ”Hur ser ett svenskt hem ut? Så vill jag ha det.” 

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-06-21 09:26