Filmen bygger på historiska dokumentära händelser från Thatchers brutala klasspolitiksera under början av 1980-talet. Symboliskt nog för att referera till George Orwells dystopiska bok 1984, så är det år 1984 som är året för det dokumentära dramats centrum.

Jag ska inte skriva någon filmrecension, men Pride väcker en massa viktiga och ganska jobbiga frågor om solidaritet och kollektiv kamplusta. När människor kämpar och strider tillsammans för ett solidariskt, rättvist och humant samhälle kan verkliga förändringar ske.  När vi lyckas överbrygga fördomar och rädslor och i stället fokusera på gemensamma politiska visioner och mål, har de kollektiva rörelserna stora möjligheter att verkligen påverka. En aktiv och progressiv fackföreningsrörelse är ett nav i klasskampsmotståndet. Eller, är detta något som tillhör det förflutna, precis som filmen Prides lärorika skede i brittisk arbetar- och fackföreningshistoria? Det var förr i världen ”facket” var rött och radikalt? Viljan och tilltron till den kollektiva kampens karismatiska kraft har urholkats av realistiska besvikelser på fackföreningsrörelsens flathet och toppstyrning samt givetvis också alla svarta år av den borgerligt förda klasspolitikens  hjärntvätt?

Har det funnits politiska tider då solidaritet var någonting självklart eller är det en lögnaktig konstruktion i det kollektiva historiska minnets välfärdsmyter? Jag för min högst personliga del vet i alla fall att Personliga Persson måste tro på solidaritet och människans förmåga att påverka och förändra både för kollektivet och för de enskilda individerna. Vad blir det för någon global värld att leva i annars? Om vi inte tror att vi ska kunna förändra situationen för jordens miljontals flyktingar, EU-migranter, barnfattigdom? Orättvisa och orättfärdiga förhållanden på arbetsmarknaden, könsrelaterade löneskillnader, dåliga arbetsmiljöer, snedrekryteringen till högre studier, för att rabbla upp några exempel på krisartade tillstånd som omedelbart behöver åtgärdas.

Jag grät och skrattade om vartannat när jag tillsammas med min dotter såg filmen Pride. Jag sa med stolthet i rösten till Vera, som min dotter heter (betyder förresten tro på ryska).

”Du ser, Vera, allt är möjligt, om vi bara vill. Om vi väljer att kämpa tillsammans. Det går att påverka orättvisor och fördomar.”

Denna hoppfulla stund hoppas jag inte bara ska uppstå i en nedsläckt bio-salong när historiska ärorika segrar visas upp på den vita duken.

Ja

Kollektiv kamp och politiskt motstånd.

Nej

Ensamma och utslitna eldsjälar.