Ur Sopigt (bilden är beskuren).
Ur Sopigt (bilden är beskuren).

Sopåkarna tar hand om våra hemligheter

|Läckande blöjpåsar, kissbomber och fotografier efter vräkta familjer. Sopåkarna tar hand om – och ser – vårt innersta liv. John Backderf har skrivit en serieroman om sopornas hemliga värld.

John Backderf.
John Backderf.

De går längs med vägrenen och plockar gula torpeder. Det är sopåkarnas tydligaste vårtecken. Gula torpeder eller kissbomber eller helt enkelt flaskor som långtradarchaffisarna kissat i medan de kör och sedan bara slängt ut genom fönstret. Det är sopåkarnas jobb att plocka upp dem. Någon måste ju, alternativet är att kisset stänker upp på dem som sedan klipper gräset. Scenen finns med i den amerikanska serietecknaren John Backderfs serieroman ”Sopigt. En rapport från en soptipp” som skildrar hans alter ego Derf Backderfs år som en av grabbarna i sopbilen.

Det är en lika dråplig som samhällskritisk berättelse om sopornas hemliga värld. Scenen med de gula torpederna har följdriktigt en serieruta som berättar varför långtradarchaffisarna kastar ut sina kissbomber. De gör det inte av jävelskap eller av pur lathet. Det är pressen på dem att leverera så snabbt som möjligt som gör att de inte hinner med ett toabesök. Och John Backderf vore inte den serie-tecknare han är om inte fortsättningen löd:

”En gång hittade jag en flaska med en stor BAJS-KORV i! Jag fattar inte ens hur det GICK TILL. Snubben måste ha TRYCKT UPP flaskan i rövhålet medan han körde.”

”Vi fyller hela vår planet med sopor. Om vi inte tänker på det förändras inget.”

Ni fattar. John Backderfs svenska förlag kallar stilen burlesk diskbänksrealism.

– Folk gillar storyn och de skruvade karaktärerna. Sedan har jag vävt in fakta som man får med sig nästan utan att vara medveten om det. Om man bara har med fakta så läser ingen, säger John Backderf.

Hans egen erfarenhet från sopbilen ligger egentligen många år tillbaka i tiden. Han pratar om sopåkarjobbet som det värsta skitjobbet av alla skitjobb och berättar att han ovanför sitt arbetsbord har ett inramat fotografi av sopbilen han jobbade i. Som en påminnelse om var han kan hamna.

Han jobbade där ett drygt år under 1980-talet. Innan dess gick han på konstskola (som han hoppade av) och efter det gick han en journalistutbildning. Ganska långt ifrån sopbranschen. Men han har ändå inte kunnat släppa den.

– Vi fyller hela vår planet med sopor. Om vi inte tänker på det förändras inget. Jag tyckte att det var värt att ta upp.

John Backderf ger korta svar.  Han sitter i en fåtölj hos sitt svenska förlag på Sveavägen i Stockholm och är jetlaggad eller uttråkad eller kanske både och. Han landade för bara några timmar sedan. Klockan är sex på morgonen amerikansk östkusttid men här har han redan klarat av ett par intervjuer. 

Men han själv är ju egentligen ointressant, det är hans yrkesutövande som spelar roll.

”Folk ställer ut sina sopor och vi hämtar dem. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år.”

Och ”Sopigt” är onekligen ett litet konststycke om udda figurer, sopfakta, arbetsvillkor och samhällskritik. Det är skitigt, slängigt och ruffigt. På den ena gatan tar Derf hand om stinkande sopor. Han möts av fluglarver, läckande blöjor och hundbajspåsar. På nästa gata står ett piano som på något sätt ska baxas in i sopbilen. På en tredje hittar de familjefotografier, kvarlämnade efter att en familj blivit vräkt. Sopåkarna är som en termometer i samhällets röv (som John Backderf själv kunde ha uttryckt det), de läser av hur välmående vi är egentligen.

John Backderf skriver nästan samma sak någonstans i boken. ”Tänk på ekonomin som ett stort matsmältningssystem. Då är det vi som ska se till att den fria marknadens rövhål hålls rent.”

Och det är ett arbete som aldrig tar slut. Efter läsning vet man att USA:s befolkning slänger nästan 400 miljoner ton sopor varje år. 

Derf konstaterar i boken:

– Folk ställer ut sina sopor och vi hämtar dem. Dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år … och det tar aldrig slut!  

Skriv din kommentar

Kommentarer är tillåtna till 2017-06-29.
Din kommentar kan komma att publiceras som en insändare i KA:s papperstidning.