Just detta upplevde KA:s redaktion under redaktionens fortbildningsresa till den italienska huvudstaden Rom. Under ett besök hos Kommunals italienska motsvarighet fick vi möjlighet att träffa både brandmän och anställda inom vård och omsorg. De berättade om sin vardag och sin kamp för schysta villkor på de italienska arbetsplatserna. I Italien finns 30 000 heltidsbrandmän och 5 000 deltidsbrandmän.

För brandmännen var pensionsåldern en viktig fråga. I Italien har brandmännen rätt att gå i pension vid 60 år, men många av dem orkar inte jobba så länge då jobbet är fysiskt tungt. De efterlyser därför möjlighet att göra andra saker på jobbet än att vara ute på fältet, men att fortfarande kunna vara anställda inom räddningstjänsten.

För de italienska anställda inom vård och omsorg var problembilden en annan. Intressant var att ett av de största problemen för dem är att de vill jobba deltid men endast erbjuds heltid, alltså en omvänd problematik mot den många anställda i Sverige har.

Många kvinnor försvinner också helt från arbetslivet när de får barn eftersom det inte finns barnomsorg för alla barn som föds i Italien. Detta kan vara en förklaring till att antalet nyfödda barn i Italien är ett av de lägsta i världen. De italienska kvinnorna måste helt enkelt välja om de vill arbeta eller bilda familj.  För många blir resultatet färre barn och barn senare i livet.

I Rom träffade vi också företrädare för ett center för migrantarbetare. De berättade om människor från bland annat Rumänien och Marocko som kommer till Italien. Många av dem jobbar inom jordbruksnäringen under slavliknande förhållanden. De får endast vistas ett år i Italien utan att ha ett arbete och har de inte det måste de lämna landet. Det öppnar upp för att många av dem lätt blir offer för arbetsgivare som lurar dem på lönen.

Den italienska verkligheten påminner på många sätt om vår egen. Kampen för schysta villkor och en lön att leva på finns i båda länderna. Och nog borde det gå att få rätt till heltid i Sverige om arbetsgivarna sträcker ut en hand.

Illustration: Magnus Bard