Den fackliga grundtanken bygger på att många tillsammans kan förändra. Ensam är inte stark när det kommer till att lyckas åstadkomma högre lön och bättre arbetsvillkor. Ändå är det ofta mot det egna fackförbundet missnöjet riktar sig om förändringarna sker långsamt eller inte i den utsträckning man skulle önska. Och visst är det bra att vara tydlig mot sitt förbund med vad man vill ska förändras. Ändå tåls det att samtidigt ställa sig frågan: varför riktas inte en större del av missnöjet mot arbetsgivarna?

Med välvilliga arbetsgivare skulle fackförbunden få igenom fler av sina krav om schysta villkor och högre löner. Det skulle heller inte behöva ta lika lång tid att åstadkomma förändring. Men så länge arbetsgivarna talar om hur svårt det är att bedriva en lönsam verksamhet och hur omöjligt det därför är för dem att höja löner och arbeta för schystare villkor, blir det svårt för vilket fackförbund som helst att åstadkomma förändring.

Det är tufft för alla fackföreningar att hävda sina medlemmars rättigheter, men allra svårast är det för de kvinnodominerade förbunden. Ytterst är det en fråga som ligger i arbetsgivarnas händer, och möjligen också politikernas. Det är först när välfärdsarbetarnas arbete värderas lika högt som industriarbetarnas som vi kan se verkligt stora förändringar när det gäller löner, arbetsvillkor, ob och schemaläggningar. Det spelar ingen roll hur mycket bra arbete som görs i avtalsdelegationerna om arbetsgivarna ger kalla handen i förhandling.

Här krävs en kraftig opinionsbildning och en vilja från politiskt håll att visa att välfärdsarbetarna är lika viktiga som industriarbetarna. Det är två ben på samhällskroppen och båda är lika viktiga. 

Många av er läsare har på senaste tiden hört av er till oss på tidningen. Många är frustrerade över att löner och villkor inte förändras i den takt ni önskar. Det är högst berättigat att kräva högre löner och bättre villkor för alla yrkesgrupper inom Kommunals avtalsområden, men utan arbetsgivare som är villiga att hålla med om detta är det svårt för förbundet att åstadkomma förändring. Över en halv miljon medlemmar är dock en stark röst gentemot arbetsgivare och politiker om att det nu är välfärdsarbetarnas tur att uppvärderas. 

Illustration: Magnus Bard