Tackis – en motvillig vårdhjälte

|Det sa klick direkt när Tackis kom till Sverige som turist 1974. Han blev kvar och har 42 år senare blivit eldsjäl med hela svenska folket för sitt engagemang för äldre, som blev tv i programmet Greklandsresan. Men uppmärksamheten gör honom obekväm.

– Har du åkt ända från Stockholm för att träffa mig?

Tackis frågar och skakar på huvud­et. Han sitter i vardagsrummet i radhuset i Västervik med hunden Enya i knät. Han har behövt ta några minuter för att andas innan intervjun, är lite obekväm.

– Jag kommer att fokusera hela samtalet på mina goda kolleger. Jag vill inte vara i centrum.

Men där tycks han hamna, Dimitrios ”Tackis” Sahkepides. Han var med i dokumentären ”Greklandsresan”, som sändes i SVT förra året. Där får tittarna följa med en grupp boende och personal från äldreboenden i Västervik som åker på semester till Grekland. Det var andra resan, första gjordes 2011. Idén kläcktes av Tackis, aktivitetssamordnare på Västerviks äldreboenden, när han fikade med två äldre damer. 

– De satt och pratade om strecken på himlen, vad det kunde vara. Den ena sa att det är flygplan ser du väl, har du aldrig flugit. Nej, det är min största dröm, svarade hon. Det satte i gång en massa tankar i mitt huvud, berättar Tackis. 

För den idén utsågs han till Årets Vårdhjälte av Aftonbladet förra året. Men redan 2005 blev han Årets Västervikare. Engagemanget har funnits länge. Västervik har en lång tradition av att anordna aktiviteter på äldreboendena. Det är resor till Åre, Kiruna, Helsingfors, S:t Annas skärgård… Det är dagsutflykter, musikunderhållning, midsommarfiranden och semmelfester. 

– I dag satt vi ute i grönskan och drack kaffe och plockade blåsippor. Det var så ljuvligt. 

”Sen kom jag till Västervik och det sa klick direkt. Det var så lugnt, det passade mig.”

Det Sverige som grönskar och där blåsipporna står i backen var vad som mötte Tackis när han första gången kom hit i april 1974. Han växte upp i staden Thessaloniki i norra Grekland och hade på gymnasiet en geografilärare som talade sig varm om Sverige. Efter att Tackis gjort militärtjänst hade han tänkt bli ingenjör. Men då kom det ett brev från dittills okända släktingar till hans pappa. De bodde i Västervik. 24 år gammal bestämde sig Tackis för att åka och hälsa på. Den lilla småländska staden fanns inte ens på kartan och resebyrån i Thessaloniki fick ringa grekiska ambassaden i Stockholm för hjälp med att boka biljetten.

– Jag tog tåget och när jag och mamma stod på perrongen och skulle säga adjö började hon storgråta. Men mamma, jag stannar bara två månader sa jag. Ja, du säger så, men jag vet, sa hon då. Hon förstod.

När Tackis bytte tåg i Helsingborg hade han sitt första starka möte med Sverige – en konduktör som var så vänlig, log och hjälpte honom med väskorna. 

– Sen kom jag till Västervik och det sa klick direkt. Jag kommer ihåg att jag gick fram och tillbaka på Hamngatan och alla de här gränderna och kollade på de vackra trähusen. Det hade jag aldrig sett innan. Och det var så lugnt, det passade mig. 

Tackis flyttade till Sverige för gott i september samma år. Han jobbade något år på en järnförädlingsindustri innan han fick jobb som mentalskötare på Norra sjukhuset i Västervik och insåg vad hans kall i livet var. 

– Det kändes som att jag hittat hem. 1984 började jag jobba på socioterapin. Det var helt fantastiskt. Jag kände mig privilegierad, att få hjälpa patient­er tillbaka till samhället. Vi ville att de skulle komma ut och få bryta sin sociala isolering och åkte på mycket utflykter, säger Tackis. 

I och med psykiatrireformen i början på 1990-tal­et hamnade en del av patienterna på äldreboenden i stället. Kommunen hade fått upp ögonen för Tackis arbete och anställde honom som aktivitetssamordnare. I dag samordnar han utflykter och under­hållning på Västerviks 12 äldreboenden. ”Livets krydda”, som han kallar det. 

– Om man tänker på vad de har gjort för oss i hela sina liv. De förtjänar det bästa i sin ålderdom. Det är tack vare dem vi har det så bra i dag. Det måste man ge tillbaka på något sätt. 

”Min mamma har alltid sagt att det där med åldern är bara en siffra. Och det är sant.”

Respekten för äldre sitter djupt i Tackis. Hans morfar var hans största idol och under uppväxten umgicks släkten över generationsgränserna. När han kom till Sverige reagerade han på hur åldersindelat det var.  

– När jag var i 35-årsåldern hade jag en jättegod vän som var 82. Min mamma har alltid sagt att det där med åldern är bara en siffra. Och det är sant. Jag kan umgås med en 15-åring och ha jättekul, lika­så en 106-åring som vi har på mitt jobb nu som är hur underbar som helst.

Tackis föredrar svensk äldreomsorg framför grekisk. När hans mamma blev sjuk besökte han och hans fru Lena ett äldreboende i Thessaloniki. Lena grät över hur de boende hade det – galler för fönstren och många personer i samma rum. Tackis mamma fick komma till Sverige och tillbringa sina sista år på äldreboende i Västervik.  

Lena sitter med under intervjun, fyller i luckor och berättar anekdoter. Som den om hur producenten av ”Greklandsresan” efter första mötet med Tackis ringde en kollega och sa ”Jag har träffat Jesus, och han bor i Västervik!”

Tackis och Lena träffades i jobbet – hon är under­sköterska. De är fortfarande mycket kära, det går inte att missa. När jag säger att hon måste vara stolt över sin man, svarar hon direkt till honom:

– Jag tycker att du är värd precis allt. Jag har alltid sett upp till dig och tänkt att du är helt fantastisk med ditt sätt att tänka och vara och ta människor. Det är ju inte bara gamla utan du är lika­dan när du träffar barn, eller djur. Du har ju någon­ting som är …

– Jaha, muttrar Tackis generat.

Men det går att ana ett leende.

”Visst blir man glad. Det vore värre om jag fick något öknamn i stället, att där kommer den där dåren…”

Lena försöker få Tackis att förstå att han är värd uppmärksamheten. Men han tänker inte så. 

– Jag är som jag är. Vadå, vi är alla så…

Uppenbarligen inte alla. Det är inte alla som vinner priser och kallas för Jesus.

– Man gör sitt bästa liksom. Men visst blir man glad. Det vore värre om jag fick något öknamn i stället, att där kommer den där dåren… 

Tackis är välkänd i Västervik. Lena säger att de knappt kan röra sig utomhus utan att folk vill hälsa och stanna och prata. I år fyller Tackis 65. Han har inte bestämt sig för om han ska gå i pension nu eller vänta ytterligare något år. Men sysslolös – det kommer han inte att bli. 

– Det finns några föreningar som jag har funderat på. Och så har jag ett barnbarn i Stockholm så då blir det lite oftare besök. Så det skrämmer mig inte att jag inte ska ha något att göra. Däremot är det jättejobbigt att lämna något man trivs med. Jag kommer att sakna de gamla. Å andra sidan kan man träffa dem ändå.

Fotnot: Dokumentären Greklandsresan kan ses på SVT Play fram till 9 oktober 2016.

Kommentarer

En eloge till Tackis /Dimitrios för den fina arbete du lade ner.
Du är guld värd för dom äldre ,ett gott föredöme för oss i vården.
Och den trevliga dokumentären vi såg på tv.
10000000000000000 kramar till dej.
Efarestå !

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen av denna sida upphörde 2016-05-06. Det är inte längre möjligt att lämna kommenterar på den här sidan.