Året är 1984 och Hasse P landar på torget i Köping i en helikopter inför tusentals jublande Köpingsbor. Den långa leverpastejen som han fäst vid helikopterns landningsställ har han tappat på vägen, men det gör inget. Världens längsta smörgåstårta – 510 meter – står på torget, och allt var Hasse P:s idé. Det blev hans livsverk.

På torget står också en ung Filip Hammar och förstår att det är okej att vara annorlunda. Han slutar skämmas för sin pappa – den fumlige frankofilen med basker som är alldeles för frispråkig. 34 år senare har han nu tillsammans med sin parhäst Fredrik Wikingsson gjort en film om tårtgeneralen i Köping, baserad på boken med samma titel som de skrev 2013. Det är en oerhörd film, om en oerhörd historia.

Allt börjar med att Jan Guillou i tv-programmet ”Rekordmagazinet” utser den lilla staden fyra mil från Västerås till Sveriges tråkigaste. Den alkoholiserade Hasse P som har många misslyckade entreprenörsidéer i bakfickan får för sig att det skulle hjälpa Köpings stukade självförtroende om man slog ett världsrekord. Han engagerar det lokala bageriet i att göra världens längsta smörgåstårta, men i resten av Köping skrattar man åt honom. Filmen kretsar kring Hasse P:s kamp för att få Köpingsborna att vilja besöka torget när Guiness rekordbok ska komma dit.

Det är så bra att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Redan några minuter in i filmen har jag en mjuk känsla i hela kroppen och sedan gråter och skrattar jag om vartannat. Mikael Persbrandt är med lika delar komisk tajming och sårbarhet helt lysande som Hasse P, en man som suttit på avbytarbänken hela livet och nu vill få lyckas med bara en sak. Dessutom har kostymörerna gjort ett enastående jobb med att förvandla Persbrandt till en gleshårig sliten gubbe.

Filip och Fredrik får ofta oförtjänt kritik tycker jag. De har i otaliga tv-produktioner visat att de har en oerhörd respekt och nyfikenhet för människor som befinner sig lite vid sidan av, de kantstötta och märkliga, originalen. Dessutom rör de sig utanför storstäderna och skildrar ett Sverige som sällan får synas i media och kulturen. I den här filmen excellerar de i värme och kärlek till småstaden, byfånarna, a-lagarna, de som inte är som alla andra. Och det är också när Hasse P i ”Ring så spelar vi” slutar spela pajas och berättar för Hasse Telemar hur det känns när stockholmarna kommer och berättar att man är tråkig och inte värd något, som stadens invånare till sist sluter upp på torget.

Ibland handlar stor konst inte om att hitta på utan att förstå när där finns en historia framför ögonen på en och hur man gör för att berätta den. Det här är en film att bli lycklig av. Hatten av.