Det finns mycket som är förbjudet i Iran. Regissören Jafar Panahi gör film trots att han är belagd med yrkesförbud eftersom hans filmer inte sorteras under det ”visningsbara” av iranska myndigheter.
I den här filmen kör regissören taxi och genom personerna som åker med honom skildrar han Irans huvudstad Teheran. Vi får möta en ficktjuv, en blödande man som ska till sjukhus efter en olycka och i taxin spelar in ett testamente för att frun inte ska bli arvlös. Vi möter män som säljer förbjudna dvd:er från väst, en kvinnlig advokat och människorättsaktivist som även hon fått yrkesförbud samt regissörens systerdotter som ska göra film i skolan och räknar upp allt som filmen inte får innehålla för att vara ”visningsbar”.
Filmen är gjord för att uppfattas som en dokumentär men är inspelad efter ett manus. Därför är händelserna som utspelar sig lite ”för bra” för att inträffa på en och samma dag i en och samma taxi, men det som händer känns nära verkligheten. Flera personer spelar till och med sig själva. Kanske hade det stått i eftertexten om det fanns någon, men det är bara ”visningsbara” filmer som tillåts ha eftertexter.
Filmen är underhållande och fylld av värme samtidigt som den lyckas förmedla svårigheten att vara en fri människa i Iran. Som den unga, pratglada systerdottern konstaterar: verkligheten får inte synas.
