Vad ska man göra när idéerna tryter? Varför inte början om från början, börja om på nytt?

Den första Terminatorfilmen återuppstår med samma, fast betydligt mycket äldre, Arnold Schwarzenegger (67 år), och en helt annan story. 

Precis som i originalet börjar filmen mot slutet av 2020-talet, maskinerna håller på att ta över. Men för att slutgiltigt besegra motståndsmänniskorna skickas en terminator tillbaka till 1984 för att ta kål på, motståndsmannens mamma Sarah Connor. Men sen tar storyn en helt annan och krångligare väg. Den är uppdaterad kan man säga.

Huvudpersonerna reser fram och tillbaka i tiden och träffar sig själva, eller kopior av sig själva. Låter det komplicerat? Det är precis vad det är också. Manusförfattarna har till och med lagt in lite kontrollstationer här och var där skådisarna stannar upp och försöker förklara för sig själva hur det ligger till.

Och logik tycks inte vara dessa filmmakares starkaste gren. Man förväntas till exempel köpa att en mamma är yngre än sin son, vars kompis samtidigt är hans pappa.

En av filmens poänger tycks vara att visa världen hur mycket som har hänt på specialeffektområdet, sen 1984 då den första Terminatorfilmen gjordes.

Sen får ju också Arnold Schwarzenegger tillfälle att visa en helt annan och mjukare Terminator-sida. Det ger upphov till en och annan småkul scen, vilket lyfter betyget till knapp godkändnivå.