Det är 1970-tal i San Fransisco. 15-åringen Minnie bor med sin festknarkande, utlevande mamma och sin lillasyster och vill bli serietecknare. En dag inleder hon en relation med sin mammas 20 år äldre pojkvän Monroe, spelad av svenske Alexander Skarsgård. Plötsligt kretsar hennes liv kring sex, men det utvecklar sig givetvis till något som inte bara är lustfyllt.

Det gör mig glad att den här historien får vara exakt så komplicerad som det kan vara. 35-årige Monroe är givetvis ett gubbsjukt svin som inte borde ha sex med sin flickväns 15-åriga dotter. Relationen är inte sund och det är inte svårt att göra analysen att Minnie känner sig ensam och saknar en pappa, eller i alla fall att få vara älskad. Men det finns en annan sida av myntet också: 15-åriga Minnie som älskar sex, tar för sig och funderar på om hon kanske är nymfoman. Minnie som är förslagen och bitvis ganska osympatisk. Minnie som när hon slutligen får Monroe att falla för henne på riktigt, inser att det inte är vad hon vill ha. Jag har nog aldrig sett en så osminkad och fördomsfri skildring av en tonårstjejs sexualitet. Det betyder absolut inte att relationen romantiseras utifrån någon gubbsjuk idé om tonårstjejer. Jag tycker att det är skickligt gjort att få med så många nyanser.

Trots den ganska mörka värld som filmen skildrar, finns det ett frigörelsebudskap som gör att jag känner mig upprymd när den är slut. Men en varning kan vara på sin plats: det är lätt att bli generad av allt sex. Se den inte med dina tonårsbarn, ni kommer vilja sjunka genom jorden.