På 1970-talet förändrades Sverige i grunden. Beslutsfattarna ville skapa ett samhälle av självständiga individer, där ingen vuxen är beroende av någon annan. Det fick allvarliga konsekvenser. 40 år senare bor vi i världens ensammaste land. Här lever vi trygga men tomma liv, innan vi dör övergivna bakom våra stängda ytterdörrar.

Låter det överdrivet? Ja, Erik Gandini förenklar våldsamt i sin dokumentär The Swedish Theory of Love. Med sin kamera rör han sig från singelkvinnor som väljer att skaffa barn genom inseminering till boutredare som tar sig in i lägenheter där ensamma åldringar legat och ruttnat i åratal. (Som om de två sakerna hade något med varandra att göra.) Vidare tar han med oss till östgötska Gusum, där invandrarna får information om att svenskarna inte vill prata samtidigt som urbefolkningen snörper på munnen och säger att det inte finns plats för fler. Allt är stenhårt vinklat för att passa in i filmens grundtes.

Rent bisarrt blir det när Erik Gandini söker upp dem som påstås ha genomskådat den svenska livslögnen. Vi får möta något slags sektmedlemmar med dimmig blick som bor i tält i skogen och gruppkramas, samt en emigrerad kirurg som verkar på den etiopiska landsbygden och opererar med cykelekrar och buntband. Tack, men då föredrar jag nog mitt torftiga liv i välfärdssamhället.

The Swedish Theory of Love är en snygg film, där bild, tal och musik samverkar på ett nästan hypnotiskt vis. Ställer den frågor som kan vara värda att fundera på? Jo, det händer. Är det en rättvis skildring av tillståndet i ett land? Absolut inte.