Tommy Olsson.

Det är tidiga morgnar som gäller. Redan klockan kvart över fyra ringer klockan hemma i Tommy Olssons rosa radhus. Det är offret han gör för att servera mackor och kaffe till morgonrusningens kungligheter. Men att det skulle vara ett offer är mitt ordval. Tommy skulle inte hålla med om det. Han trivs med sitt liv. Han är en sådan där som varje arbetsplats behöver. En person som får andra att må bra. 

Det är därför vi är här,   jag och fotografen. Vi hinner knappt komma in på Södergaraget i Stockholm tillsammans med honom innan föraren Camilla Lisell ger honom dagens första kram. Hon är på väg att hämta ut en buss, men stannar och ler stort så fort hon ser Tommy.

–  Bra att ni skriver om honom. Han är bäst och livsviktig för oss, säger hon innan hon skyndar vidare.

Hon är inte ensam om att tycka om honom. Tommy delar sina dagar mellan att sköta bussförarnas fik och att själv köra buss. Men det verkar inte spela någon roll om han möter passagerare eller serverar kaffe, många blir glada av att se honom.

Tommy hinner knappt öppna fiket innan han sålt första koppen kaffe och han får skynda sig att göra några stadiga mackor. Råghalvor med rödbetssallad och köttbullar, ost och skinka, leverpastej och äggmackor.

–  Det är ju klassiska chaufförssmörgåsar. Inte så näringsrika kanske. Men det är det som de vill ha. Vill någon ha grönsaker på säger de till. 

–  God morgon Tommy. Jäkla kallt i Italien nu, det blir dyra grönsaker, säger en kille som köper en råghalva med skinka och en kaffe för 25 kronor. 

”Jag ska inte tjäna massa pengar, för jag får lön av Keolis för att stå här. Det är därför det är så billigt.”

Priserna är så låga. Kaffet kostar fem kronor och då får man småkakor på köpet. En stor macka kostar 20 kronor och skumbananer en krona styck.

–  Jag ska inte tjäna massa pengar, för jag får lön av Keolis för att stå här. Det är därför det är så billigt. Jag driver fiket som eget företag, men det ska bara gå runt. 

Tommy steg in på Södergaraget första gången i augusti 1978 och sedan dess har han varit garaget trogen. Från början körde han buss varannan helg, men ganska snart blev det heltid. Fiket har han drivit sedan 80-talet. 

Att just han gör det är naturligt. Tommy växte upp i varvsbostäderna vid Finnboda varv i Nacka strax söder om Stockholm. Ett båtvarv som vid förra sekelskiftet var ett av Sveriges största, men som på 50-talet förlorat i betydelse. Tommys pappa jobbade där och var med om att bygga många båtar, men vid sidan om drev han en affär för arbetarna.

–  Det var ju slutet av 50-talet och han sålde nylon-skjortor som var så täta att de aldrig gick att tvätta rena från svettlukten. Men de var billiga, så de slängdes snabbt och sedan köpte man nya. Och böcker sålde han. Pappa var återförsäljare för Bonniers.

På Tommys fik finns det inga böcker, men mycket annat. Dvd-filmer, rosenkrämer och lite loppisfynd. I en låda på disken ligger handstickade mössor, vantar och sockor.

– Det är min kusin i Skåne som stickar dem. Förut stickade min moster, men hon har dött. Det är hennes spargrisar som står där i hyllan. Hon samlade på spargrisar och nu säljer jag dem här. 

En lång kille kommer och ställer sig framför kassan och Tommy säger:

– Och du ska ha en te och tre skumbananer, eller hur Janne? Åtta spänn. 

Många är stammisar och Tommy vet vad de flesta ska beställa. Det märks att jag och fotografen stör lite. Flera av kunderna står och trampar framför disken, vill slänga några ord som vanligt och även om det blir lite snack om ditt och datt, så får de inte den där stunden för sig själva med honom som de brukar. 

”Lite social verksamhet är det ju. Det är många som behöver prata av sig om sådant som hänt hemma eller när de kört.”

För det är något med Tommy, det märker också vi som bara är på tillfälligt besök, han är inte bara en glädjespridare, det är omöjligt att inte känna sig sedd av honom, välkomnad av hans hjärtlighet. Han är ovanlig på det viset att det räcker med att han ser på en för att det ska kännas bra. Det märks till och med på passagerarna som kommer ombord på bussen. Han får kontakt.

– Lite social verksamhet är det ju här i kaféet. Det är många som behöver prata av sig om sådant som hänt hemma eller när de kört.

Han skakar ut ett piller ur en burk och sköljer ner med en slurk vatten. Att vara i ständig rörelse och nästan aldrig sätta sig och vila tar ut sin rätt.

– Det är blodtrycksmedicin. Företagshälsan kom och mätte allas blodtryck för sådär 15 år sedan. Jag hade ju världens högsta. De ringde ambulans direkt och sedan ville de behålla mig på sjukhuset. Det ville inte jag. Men sedan dess har jag ätit medicin och då är det ju helt okej, säger han och berättar att han som fyller 65 i sommar nu levt längre än både sin pappa och bror.

– De dog båda två när de var 52 år. Konstigt nog. Det var cancer. Brorsan hade ont i ryggen länge men fick inte rätt diagnos.

Ansiktet stelnar lite och de glada ögonen mörknar.

– Det är en jäkla sjukdom, säger han.

 På disken bredvid honom står porträttet av en kollega som dött i cancer för bara några veckor sedan. Kanske är hemligheten med att alla känner sig hemma i Tommys fik, att han inte väjer för det som gör ont eller är svårt. Han tar emot det som kommer, oavsett om det kräver allvarligt inkännande eller en rolig historia. 

”Det har alltid varit så roligt att köra buss. Inte ett varv är det andra likt.”

Det är inte bara kollegorna som han tar hand om. Efter jobbet åker han hem till sin fru och hennes mamma och lagar mat till dem.

–  Min fru tycker inte om att laga mat, så jag gör det. Och svärmor bor hos oss i veckorna. Alice är 96 år. Det känns bra att vi kan se till att hon äter. På våren och sommaren påtar hon i vår trädgård. Vi har det bra ihop.

På helgerna är det syrran som får hjälp.

–  Hon är ju min tvillingsyster och bor på ett gruppboende i Tierp. Jag åker upp varannan helg och ser till att hon har det bra. Vi har en lägenhet där som vi kallar sommarstället. Förut brukade hon få bo kvar hos oss hela helgen, men jag orkar inte lyfta henne själv så nu blir det bara över dagen.

Det är lätt att undra om han någonsin gör något bara för sin egen skull. 

–  Jodå. Jag och gumman reser ihop. Hon är så bra att resa med. Kan många språk och så. Vi var i Paris på Eurodisney för inte så länge sedan. Vilka parker! Och så brukar vi åka med när det är museitågresor till Gävle. Jag ville ju bli lokförare fast jag var för kort. Ändå har jag aldrig ångrat att jag blev bussförare. Det har alltid varit så roligt att köra buss. Inte ett varv är det andra likt. Fast nu när jag fyller 65 slutar jag köra. Fiket tänker jag driva vidare tills jag blir 70 år i alla fall. 

Men det blir i nya lokaler. Bussgaraget ska flytta och de gamla garagehusen rivas lagom till att Tommy släpper ratten. På något sätt känns det helt rätt.

Tommy Olsson

Ålder: Fyller 65 år den 22 maj.
Jobb: Busschaufför och kaféägare.
Bästa återhämtning: Plocka svamp, leta loppisfynd och titta på bra serier. ”Fröken Friman” är en av favoriterna.

En dag med Tommy

4.15. Går upp.
4.45. Sätter sig i röda bilen och åker till garaget på Södermalm.
5.45. Parkerar och packar ur färskvaror och annat till kaféet.
5.55. Säljer dagens första kopp kaffe.
7.58. Kliver på buss 66 som han kör fram till 9.16.
9.30. Kaféet öppnar igen.
10.45. Stänger, räknar kassan. Lägger ner mackor på trafik-expeditionen, ser till att automaterna med kaffe är påfyllda.
11.05. Tar 2:an till Slussen. Väntar till 11.37 när han går ombord på 3:an som han kör fram och tillbaka till Södersjukhuset. Byter sedan till buss 76 som han kör fram och tillbaka mellan Söder och Ropsten fram tills 14.29 då han slutar vid Slussen och åker tillbaka till garaget.
14.43. Kommer till garaget tömmer sopor vid kaféet och hämtar bilen. 
15.30. Kommer till grossisten Martin Olsson i Bromma där han handlar morgondagens färskvaror och bröd.
16.00. Åker hem.
17.30. Lagar mat åt sin fru och svärmor.
18.00. Bokför dagens kvitto. Kopplar sedan av med tidningar och kollar post. Duschar och tvättar.
22.00 God natt Tommy.