HC Andersens söta Tummelisa från 1835 är i detta mångtydiga, genusöverskridande konstfacksprojekt allt annat än svag och vän. Befriad från flickrollen, omplacerad i en manlig äventyrshjältes berättarram är hon här en svartklädd, dragking, en stridsberedd  överlevare som vet att våld löser alla problem. I alla fall i vildmarken. Kampen ger Tummelisa mod att stå upp och ta fajten med vapen i hand. ”Jag är tillräckligt galen för att känna mig fullständigt trygg.” En ny tideräkning kan börja.

Från inledningens rosa och vita näckrosblad tappas Tummelisas omgivning gradvis på pastellfärg och en grågul värld med svarta konturer tar över. En värld där paddan måste dödas, för att flickan ska kunna ta makten över sitt eget liv. Som en sentida Robinson med en glasskärva som vapen tar hon sig fram bland fimpar, blodsugande insekter och allehanda matrester. Den döda paddans ruttnande kropp ligger som en symbolisk rest av den gamla sagan i bildens hörn och väntar på att få ta över. 

Flickans inhopp i en klassisk hjältetradition blir en sådan störning i berättelsen att jag flera gånger kommer på mig att tycka att Tummelisa är väl aggressiv för sitt eget bästa.
En nyttig påminnelse om hur strukturer och mönster formar våra tankevärldar, inom och utanför sagans ram.