Madeleine Andersson
Marianne Landelius. Foto: Madeleine Andersson

Tusentals utan insatser efter Fas 3

|Socialdemokraterna lovade att avveckla Fas 3. Men de har misslyckats med att skapa något alternativ. Istället har tusentals arbetslösa lämnats i passivitet.
En av dem är Marianne Landelius.
– Man lever inte. Man väntar och hoppas på förändring. På att man ska få ett jobb så att man kan gå och jobba och sedan komma hem och ... leva.

I valrörelsen 2014 lovade Socialdemokraterna att den hårt kritiserade Fas 3 – sista steget för långtidsarbetslösa, också kallad sysselsättningsfasen – skulle avvecklas. De arbetslösa skulle istället erbjudas extratjänster med kollektivavtalsenlig lön.

25 000 extratjänster utlovades i valrörelsen. Men så blev det inte. Hittills har bara 2765 personer fått en extratjänst och över åtta tusen är kvar i Fas 3.

Det tog ända tills i början av januari 2016 innan inskrivningarna till Fas 3 ströps. Då fanns 39 295 personer inskrivna. 31 063 har lämnat den sedan dess. Strax under en fjärdedel har fått ett arbete, med eller utan stöd, men det betyder att långt över 20 000 personer varken har fått jobb eller en extratjänst.

 

Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson anser att hon har gett Arbetsförmedlingen alla resurser och verktyg de behöver för att avveckla Fas 3. ”Så här ska det inte gå till” säger hon i en intervju med KA (läs mer här).

Ansvarig chef på Arbetsförmedlingen, Staffan Johansson, erkänner att de inte ”mäktat med” att ta hand om alla från Fas 3. Att så många står utan aktivitet kallar han ”illavarslande” och ”beklagansvärt” (läs mer här).

Marianne Landelius.

De ansvariga är alltså överens om att det inte har fungerat. Men det påverkar knappast dem som drabbats. En av dem är Marianne Landelius.

Sin första Fas 3-placering fick hon 2010. Den sista avslutade hon 30 augusti 2016.

Efter det har ingenting hänt.

– Jag blev glad när jag först hörde att Fas 3 skulle bort eftersom systemet inte fungerat. Arbetsgivare som inte kan betala för sig och inte har kollektivavtal får arbetskraft som inte får pengar så att de klarar sig. Det var delvis därför jag röstade på Stefan Löfven, eftersom han lovat att fasen skulle försvinna.

I över ett halvår har Marianne gått hemma utan någon åtgärd, mer än några besök hos Arbetsförmedlingen. Det var inte så hon tänkte sig dagarna utan Fas 3. Inför valet 2014 övertrumfade politikerna varandra med löften om att skrota Fas 3. Två år innan valet satt nuvarande finansminister Magdalena Andersson (S) i SVT:s Agenda och svarade på frågan vad som skulle hända med dem som inte fick ett jobb när Fas 3 lades ner:

– Där är vi väldigt tydliga – vi kommer inte att lämna någon människa utanför, det är en självklarhet för en socialdemokratisk regering.

Fas 3 skulle ersättas av extratjänster eller utbildning. Men det visade sig vara lättare att ta bort än att erbjuda och bygga upp något nytt. Ungefär en tiondel av de extratjänster som utlovades har kommit till. Och färre än tre procent av dem som lämnat Fas 3 fanns i en utbildning i mars i år.

”Det är som att börja om från ruta ett. Att få hjälp att skriva cv och öva på intervjuer ... Vad är det för utveckling?”

När vi träffas har Marianne precis fått ett brev från sin kontakt på Arbetsförmedlingen om att hon ska välja en jobbcoach för att få stöd i sitt jobbsökande.

– Det är som att börja om från ruta ett. Att få hjälp att skriva cv och öva på intervjuer – det gjorde jag i Fas 1 och det har jag sagt till Arbetsförmedlingen. Vad är det för utveckling?

Hon har inte hört något om extratjänster eller om någon utbildning hon kan gå för att lättare få en anställning.

Så få som en tiondel av de arbetslösa som lämnat Fas 3 gör något mer konkret som arbetstränar, går en utbildning, har arbetspraktik eller en timanställning. Majoriteten har endast möten, matchning och kartläggning tillsammans med sin handläggare, liksom arbetslösa haft i alla tider. För mars gällde det hälften av personerna. Så många som 12 procent hade ingen registrerad aktivitet alls under mars månad. Därtill är ytterligare tio procent öppet arbetslösa.

Marianne har tidigare arbetat inom många olika områden. Som vårdbiträde, lagerarbetare, städare, fastighetsskötare och inom hushållsnära tjänster på den sista längre anställningen innan arbetslösheten.

Hon har fått anställning och praktik ett par gånger under perioden i de olika faserna, men blivit uppsagd.

– Det har varit inom hushållsnära tjänster och städ. Jag kanske var långsam, men jag var också väldigt noggrann. På praktiken var det så högt tempo att jag inte klarade det riktigt. Man hade en viss tid på sig hos varje kund och det gick alldeles för snabbt.

”Det är otryggt. För det första får man en ersättning som inte räcker till, sedan är det ju det att allt är osäkert.”

Stödet från den jobbcoach hon nu ska söka kan pågå i tre månader (det kan förlängas två gånger så att det maximalt pågår i nio månader). Vad händer om hon inte fått jobb under den tiden? Hon vet inte.

– Det är otryggt. För det första får man en ersättning som inte räcker till, sedan är det ju det att allt är osäkert. Egentligen kan jag bara söka jobb, vänta, ha tålamod och inte flippa ut. Och göra saker som inte kostar något: pyssla hemma, gå promenader, läsa. Det är tufft.

Vi går omkring i Trångsund, söder om Stockholm. Marianne pekar ut olika platser och berättar om området. Säger att det är svårt att gå ut utan att träffa på någon bekant. Vi går förbi Röda Korsets second hand några minuter före öppning. Butiken var hennes första arbetsplats under arbetslösheten. Där är en lång kö med folk som väntar på att få komma in och fynda.

– Jag tycker att det måste kunna gå att hitta något till alla. Det måste kunna gå att ordna det här på ett annat sätt. Det har gått för långt. Det räcker nu. 

Detta är en nyhetsartikel. Vid nyhetshändelser kan utvecklingen förändras efter att artikeln har publicerats.

Kommentarer

Vilka "insatser" och vilket "liv" tror ni vi hade när vi var i fas 3? För att få 65% av sin A-kassa (eller socialbidrag för de som inte hade A-kassa) var vi tvungna att vara på en plats åtta timmar per dag. Hur det såg ut på den platsen och vad man "fick" göra där varierade från plats till plats. Brodera, sy väskor, ta hand om en liten butik, städa. Det viktigaste var att tiden gick. Och att man fortsatte söka jobb och lämnade in rapporter där man redovisade detta till Arbetsförmedlingen varje månad. Annars kunde man bli av med sin ersättning - även om man varit på sin fas 3-plats. Ersättningen till anordnaren betalades däremot ut - även för dagar man inte varit där. Man behövde faktiskt inte vara helt arbetslös för att hamna i fas 3. Jag hade exempelvis en timanställning, eftersom jag oftast jobbade kvällstid ansåg man på Arbetsförmedlingen att jag skulle vara på fas 3-platsen mellan 8-16.30 och sedan gå direkt till min timanställning som var mellan 17.00 - 21.00. Hur kan det vara sämre att få bestämma över sin egen tid än att tvingas tillbringa alla dagar på en låtsas-arbetsplats? Vad gjorde man där om inte vänta och hoppas på en förändring också. Det var som att vara dömd till samhällstjänst med enda skillnaden att det inte fanns något slutdatum på ens straff.

Tänk då om du har en allvarlig arbetsskada ovanpå detta att du blir avskedad och hamnar på AF som arbetslös med arbetsskador?

Hur illa blir det inte då?

Dubbelt moment 22, först avskedad på grund av medicinska skäl som beror på en arbetsskada, sedan illa behandlad på fas 3 för att sedan hamna i ett nytt limbo om dina arbetsskador.

Man trodde ju i sin enfald att; Det här handlar om tillämpningen av lagen, och om rättssäkerhet.
Sedan finns andra skäl också då vi nu är med i eu, och om man jämför uttaget i olika länder – då måste man också jämföra vår sjukförsäkring med andra länders sjukförsäkringar.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen av denna sida upphörde 2017-05-15. Det är inte längre möjligt att lämna kommenterar på den här sidan.