Inte ens en 7-åring kom undan synden: Alla flickor måste ha flätor. Lugg var förbjudet. Långbyxor endast vid skidåkning. Annars kjol till knäna. För pojkarna fanns inga klädregler. Jag häpnade och tog avstånd.

Med åren blev det mindre strängt. Men frågan om klädregler för kvinnor är het än i dag, nu senast genom diskussionen om huvudduk på programledare i SVT. Visar sjalen manssamhällets makt? Eller symboliserar den rätten till en egen religiös kultur för både kvinnor och män? Frågan är svår och laddad, långt bortom public service-kravet på opartiskhet i rutan. Det som hotar jämställdheten för den ena kan främja jämlikheten för den andra. Patriarkat eller kultur? Religiöst påbjudna kläder visar onekligen en undergivenhet inför en auktoritet, dvs en sorts förtryck — men också ett uttryck, en identitet. Även religiösa män bär ju huvudbonader. Men kravet på slöja finns enbart i kulturer där mannen ofta ses som överordnad kvinnan. Den provocerar genom att betona skillnader istället för likhet. Därför får huvudduken en politisk symbolkraft, som inte känns helt förenlig med SVT:s uppdrag. Men kvinnlig underordning kan ju visas antingen genom att man täcker kroppen eller klär av den. Både för mycket och för lite tyg speglar någon form av underkastelse.