Varje morgon tittar jag på fotot på Maja Ekelöf som skrev boken Rapport från en Skurhink. Jag tittar på hennes ögon och händer, och undrar vad det är hon vill jag ska berätta om? Är det den vardagliga kampen som ensamstående mamma till fem barn och slitet som städerska? Är det att slitas mellan de egna livsdrömmarna och den krassa verklighetens motstridiga krav och behov? Är det vad livet kan göra med en kvinna som föddes i ”fel” klass? Vill Maja att jag ska försöka förstå hur det känns att sitta med ledbrutna leder och muskler och ha ett språk som bultar, lever och vill ut? Vill hon att jag ska känna i djupet av mig själv hur det kändes att veta att hon var ämnad för något annat, men skulle lära sig att acceptera att hon inte skulle ta sig någon annanstans? Hur mycket hon än försökte, hur mycket hon än tänkte, läste och skrev, så fick hon långsamt underordna sig tillvarons orättvisa lott?
  Jag försöker förstå vad det är hon vill jag ska berätta. Jag oroar mig för att jag inte lyssnar tillräckligt uppmärksamt. Jag kan vara insnärjd i min egen röra och oförmögen att förstå en kvinna som debuterade med en bok 1971 som slog sin samtid med häpnad och uppmärksammade arbetarklassens kvinnors livsvillkor. En banbrytande bok som likt många andra nödvändiga böcker tenderar att falla i glömska, för andra böcker och författarskap som inte har samma grundläggande existentiella och litterära värde anses vara mer kommersiellt gångbara.

Maja Ekelöf föddes 1918 i Karlskoga och jag föddes 1967 i Karlstad. Vi är värmlänningar, kvinnor och arbetarklass. Vi blev båda två ensamstående mammor och det vittnar om att kärleken både kom och gick för Maja och mig.  Något förenar mig och Maja Ekelöf och något skiljer oss åt. Vi är födda i olika generationer och hon såg ett välfärdsamhälle byggas upp och jag ser välfärden monteras ner. Samtidigt som hon i sin fantastiska bok berättar att det var inte rättvist och bra för arbetarklassens kvinnor då heller, trots alla slagord och trosvissa röda politiker.
  Någonting skaver med Majas liv och författarskap, det berättar om något som jag och andra måste begripa, om vi ska förstå vad klass och kön är. Vad arbete och liv gör med kvinnor som varje morgon hasar sig upp ur sängen och hör andras behov skrika så högt att det dränker utrymmet för de egna behoven. Varje morgon när hon vaknade tror jag hon kände en slags hopplöshet och pliktkänslorna stred och ibland samsades med ett trotsigt, nyfiket livsbegär som drev henne vidare.  Hon var morsa, hon var kvinna, hon var ensam. Vad fan hade hon att välja på? Hon valde att gå till arbetet som städerska, hon valde att ta hand om sina ungar och hon valde att skriva. Det är inspirerande och det är ett liv värt att respektera och lära av.

Jag identifierar mig med Maja och i går när jag avverkade ett 12 timmars pass som personlig assistent, så fann jag en tröst i att tänka på henne. Jag har värk i kroppen och när jag sköt rullstolen framför mig i solskenet hängde jag över den för att ta mig framåt med min förlamade brukare. Hur ser en Rapport från en Skurhink ut 2012? Jag arbetar som personlig assistent åt en kvinna som drabbats av en neurologisk sjukdom som drabbar en på miljonen. Det är också en slags etisk utgångspunkt för min tillvaro – att människor får besked som i ett slag förändrar livet.  Jag tycker mycket om henne och ofta undrar jag vem det är som hjälper vem? Förra sommaren gick vi långa, långa promenader och jag grät ofta eftersom sorgen efter min mamma var plågsamt närvarande. Vi gick runt med rullstolen i den vackra sommaren med våra synliga och osynliga skador och sår.  Hon brukar titta på mig med sina varma och kloka ögon. Faktiskt lite samma blick som Maja har.
  Det talas nu om ”klasshat” och jag tror aldrig jag varit en människa som hatar däremot tycker jag genuint illa om orättvisor och att människor behandlas illa, men hat? Det är inte hat som får mig att köra en rullstol och vilja min brukare väl. Det är inte hat som får mig att vilja att Majas liv och författarskap ska lära oss väsentliga saker om arbete och liv. Inte hat utan: Systerlig kärlek och solidaritet genom tid och rum.

Igår tänkte jag att jag missar något väsentligt, att jag är så präglad av vår individualistiska tid att jag liksom inte kan förstå andra livsvärden än prestationen och narcissistiska bekräftelsebehov. Det konstiga som hände var att min brukare fick diarré och både hon och jag blev översköljda av avföring och vi skrattade så att vi tjöt. Hela situationen var så bedrövlig att den gick liksom bara att hantera med humor och kärlek. Jag hade när diarrén slog till redan arbetat 9 timmar. Vi hade varit ute två gånger på promenad. Jag hade städat, lagat mat och bytt sängkläder. Det var efter nio timmars arbete bara att ta fram lyften, över i sängen, sängen blev fylld av avföring, från sängen till duschrullstolen, in i duschen, springa och bädda rent, torka henne så gott de gick, över i sängen, på med blöjan, rengöra katetern och sätta ny urinpåse. När detta var klart hade jag en och en halv timma kvar att arbeta. 12 timmars arbetspass en söndag i maj med en timlön på 120 kronor. Det är vad att sköta och en helt förlamad kvinna i 12 timmar anses vara värt. Jag tror på någonting annat än ohejdad individualism och ego, ego, ego, men det är inte mycket värt 2012 och det var det inte 1971 heller.

Min brukare tar sig rent konkret ingenstans. Var är det jag ska vilja ta mig? Varför måste vi vilja ta oss någon annanstans? Varför kan inte arbetarklassens kvinnor friska som sjuka med sina drömmar och visioner få det bättre där vi befinner oss? Är det den centrala frågan jag ser i Maja Ekelöfs blick? Varför kan inte livet få vara så motstridigt som det är? Varför ska kvinnor brytas ner? Ge upp sitt skrivande, ge upp sin längtan?  Varför ska arbetarklassen vilja bli mainstream- medelklass och anamma den sortens livsvärderingar i litet och stort?
Varför kan inte ett 12 timmars arbetspass ge en lön? som gör att efter ett väl uträttat värv kunde jag ha satt mig på min röda cykel iklädd ett par lånade brallor eftersom mina låg och stank i min brukares tvättkorg och veta att jag i min Rapport från en Skurhink 2012 slipper skriva: Det är för svårt att vara ensamstående mamma och arbetarklass med både hjärta och hjärna. Det går inte. Jag vill kunna berätta att 2012 är det bättre Maja. Det är bättre nu. Dessvärre tyder allt på att Rapport från en Skurhink 2012 måste berätta om motsatsen. Det gör ont att behöva skriva. Jag hoppas Maja sover och slipper veta sanningen om situationen för arbetarklassens kvinnor 2012.

*

Jag för min del ska fortsätta med Skurhinksprojektet och det här är min sista ”Skurhinksrapport” i Kommunalarbetaren, men det går att följa projektet på:

http://www.kronotoptext.se/65068584

Tack för att ni har följt mina Skurhinksrapporter. Det har varit mycket givande att få skriva dem för Kommunalarbetaren som gav mig det fina förtroendet att få skriva ”rapporterna”- ovärderligt. Och mitt största tack alla värdefulla läsare för att ni har läst och gett så fin respons. Det ger lust och kraft att fortsätta. Vi ger aldrig upp!

Om författaren

Cecilia Persson är författare, skrivlärare och föreläsare, som även jobbar natt som personlig assistent. Hon arbetar just nu med projektet Skurhinksrapporter 2012, som är en hyllning till arbetarklassens kvinnor. Namnet är hämtat från städerskan Maja Ekelöfs klassiska bok Rapport från en skurhink från 1971.