Med debuten Kallskänken från 2010 gjorde KA:s kolumnist Jenny Wrangborg politisk poesi av arbetet på ett sätt som det sällan skildras i litteraturen. Nu är hon tillbaka med diktsamling nummer två.

Då skrevs kampdikten främst från golvet på fiket i Göteborg. Nu har den flyttat till Stockholm, utförsäljningarnas och bostadsbristens Stockholm där ”inga lägenheter kommer körandes längs E4:an” och ”när du vaknar i ett ljust mörker/där väggarna byter riktning/är hemma alltid en plats/där du aldrig varit”. För många unga i Stockholm är flyttarna på ett år fler än årstiderna. Denna hemlöshet löper som en röd tråd medan diktjaget åker tunnelbana mellan underbemannade timvikariat, har arbetsdagen som ”spillolja i lederna” och sörjer ett samhälle som vände åt fel håll.

Vad ska vi göra med varandra är en sorgesång över ett samhälle som faller isär. Parallellt skildras en kärleksrelation som faller isär. Ibland vet man inte vad som är vad. Det är snyggt gjort och logiskt för den som vet innebörden av politisk sorg och att det inte går att skilja liv och politik åt. ”Så var kärleken kampen/och kampen kärleken”.

Språket är fantastiskt. Så många träffande bilder – jag stryker under meningar på varje sida, gör utropstecken och tänker att jag vill tatuera in halva boken. Det finns ett vemod och en ömsint blick på människan som för tankarna till Göran Sonnevi. Så använder också Wrangborg Sonnevis rad ”Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras” i en bild av motstånd – människor på ett torg som delar ut flygblad tillsammans och vänder ansiktena mot vårsolen.

För det är inte bara en bok som andas sorg och mörker, utan också hopp, politisk uppvigling och kärlek till människan och hennes kraft att förändra. Vad ska vi göra med varandra är en vädjan om att trots att det kanske är försent så får det ändå inte vara försent, och alla måste bära varandra. Det finns inget val. Mer än något annat försöker Jenny Wrangborg gjuta kraft och mod – ”det finns ingen som talar med våra röster ifall vi sitter tysta”. Det går, om man gör det tillsammans.  

”för där ditt hopp gett upp
min styrka
där mina krafter tagit slut
din röst”

Vad ska vi egentligen göra med varandra? Den här dikten vet i alla fall svaret: ta hand om varandra.