Våga sätta gränser på jobbet!

|Att ge svar på tal när man blir kränkt på jobbet är inte det lättaste. Men att våga säga ifrån leder ofta till förändring. Det är utgångspunkten i en ny bok om att inte bita ihop.

Jag träffar Rebecka Bohlin och Sara Berg på ett lugnt fik i Stockholm, nära Kommunals förbundskontor. De har just varit där och pratat om ett eventuellt samarbete för att organisera städare i rut-branschen och personliga assistenter – två grupper där få är med i facket. Rebecka Bohlin tycker det är bra att facket börjat använda annorlunda metoder för att värva medlemmar.

– Många från Östeuropa är negativa till facket. Då kanske vi kan presentera det här som en kvinnogrupp i stället. Om män är med blir många kvinnor tysta.

Boken ”Bit inte ihop! – Sätt gränser på jobbet” är som ett peppande brandtal om vilka rättigheter vi har på jobbet. I första hand är den skriven för kvinnor.

– De här frågorna finns i alla branscher men det är mest angeläget för arbetarkvinnor eftersom det är de som har det svårast, säger Rebecka Bohlin.

Hon och Sara Berg har i många år hållit workshopar i feministiskt självförsvar. Boken handlar om hur dessa strategier kan hjälpa en att tackla kränkningar på jobbet, oftast i form av verbalt försvar, men boken tar även upp fysiskt försvar om man utsätts för hot, våld och sexuellt våld. Författarna utgår från konkreta situationer på arbetsplatser där kvinnor ger svar på tal eller står upp för sina rättigheter.

– De ska inte läsas som facit utan som inspiration till att göra vardagsmotstånd, säger Sara.

Tanken är att läsaren ska börja analysera sin egen situation: Används härskartekniker på min arbetsplats? Är stress ett problem? Hur ser min löneutveckling ut jämfört med andras? Vad kan jag göra för att förändra saken?

Rebecka Bohlin, som är sambo med en kommunalare, berättar om en artikel hon läst i KA där det stod att hemtjänsten börjat äta en macka i bilen eftersom de inte hinner ta lunch. Det är ett exempel på när stress blir normaliserad. Då gäller det att inte bita ihop. Författarna talar om att skruva upp volymen på sina känslor. Rebecka förklarar:

– Man kanske har en diffus känsla av att något är fel. Man blir ledsen, man biter ihop. Då är det bra att prata med någon och lyssna på sig själv: var jag värdelös? Eller var det något som hände som fick mig att känna så? Man kan behöva förstora upp sina känslor.

– Kvinnorollen, och särskilt mammarollen, handlar så mycket om att se till andras behov.

Ofta är det svårt att ge svar på tal när man blir kränkt, ilskan kommer efteråt?

– Man behöver varken vara snabb eller rolig, säger Sara Berg. Man kan säga sakligt hur man upplevde situationen. Man kan ta upp det efter en vecka och hinna ladda upp genom att prata med någon.

– Det viktigaste är att bryta tystnaden, tillägger Rebecka.

Många kvinnor börjar gråta när vi blir orättvist behandlade, är det en nackdel?

– Se det som en signal: är det ledsen jag ska bli? Pröva att bli arg. Men blir man ledsen ska man inte skämmas. Berätta varför du blev ledsen, annars händer det att man får höra ”jag vet att du har mycket hemma”. Man har rätt att bli lyssnad på även om man rodnar eller gråter.

I bokens exempel leder det till något positivt när personerna sätter gränser. Många kommunalare berättar att de inte vågar säga ifrån eftersom de är rädda om sina jobb.

Hur tacklar man det?

– Det kan vara otacksamt att sätta gränser, man kan mötas av repressalier, säger Sara Berg.

– Samtidigt vittnar många om att är man rak och vågar lyfta kritik så uppskattar många arbetsledare det, i stället för att man pratar bakom ryggen, säger Rebecka Bohlin, och tillägger att fastanställda måste driva vikariers situation och bilda allianser tillsammans med bemanningsanställda.

Vad svarar man en chef som säger ”är du inte nöjd kan du gå”?

– En strategi kan vara att faktiskt göra det, det finns exempel på när kollektiva uppsägningar fungerat, säger Rebecka Bohlin.
Men finns inga andra jobb att söka blir det ännu viktigare att gå samman med kollegor och kräva förbättring. Och i stället för att prata om allmän stress är det bättre att peka på vilka moment som inte fungerar.

Kommentarer

Det är viktigt att sätta gränser på jobbet,och det tycker jag är bra.
Som det tidigare varit på ett annat jobb jag hade, där vågade ingen personal säga ett enda dugg, och dom mådde skitdåligt, varje dag på jobbet.
Jag var bara en vanlig timmis uska, men jag sa ifrån.
Tänk va du är modig som vågar säga ifrån, sa dom då.
Men sa jag vi har väl en rättighet och det är att säga ifrån.
Nej men det vågar man inte på det här stället , jobbet låg i Högdalen ,och hemtjänst en privat .
Egentligen så skulle jag ha fått varit kvar där men dom tyckte att jag sa för mycket , och sa ifrån,och det gillade inte arbetsgivaren.
Har fått ett annat arbete och där kan man verkligen prata med chefen om allt. Hon lyssnar och tycker att det är bra att man kan ha öppna samtal,om att sätta gränser mm.
Jag tycker faktiskt det är jätte bra att jag hade den turen att få det här jobbet och denna chef, samt toppen bra arbetskamrater.
Fler borde våga sätta gränser.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen av denna sida upphörde 2014-01-03. Det är inte längre möjligt att lämna kommenterar på den här sidan.