Förändringen av svensk arbetsmarknad har skett gradvis – och plötsligt står vi där med villkor vi inte trodde var möjliga: Kombinationstjänster, där du arbetar olika delar av dagen på olika arbetsplatser och får resa mellan dem på obetald tid, delade turer med ett pass på morgonen och ett pass på kvällen med obetald paus däremellan. Lägg till detta deltid, korta kontrakt och arbete varannan helg.

I min nyutkomna bok De osynliga – om Europas fattiga arbetarklass (Atlas) skildrar jag hur villkoren för delar av arbetarklassen blivit allt sämre. Lönen för vårdbiträden och i hela servicebranschen ligger i dag cirka 9 000 kronor per månad lägre än genomsnittslönen på svensk arbetsmarknad.
  Ändå är det märkbart tyst om detta!
Om kassörskans lön är låg blir ju maten billigare, om städerskan har usla villkor är det bättre pris på städtjänsten och om en undersköterska tvingas göra tre personers arbete i äldrevården blir det möjligt att sänka skatten. Det är lätt för den som har pengar att se fördelarna – men priset är människor som sliter ut sina kroppar i förtid och som själva inte får ta del av livets goda.

När jag föreläser om min bok möter jag unga människor som inte har en aning om att vi har rätt till semester och 40 timmars arbetsvecka tack vare facket.
  Det är allas vårt ansvar att sprida en positiv bild av facket – men framför allt att se till att det finns en positiv bild att sprida, en kamp att vara stolt över. Då måste facket vakna upp! Gamla hjulspår räcker inte för att företräda den nya arbetarklassen.
  För hundra år sedan var villkoren oändligt mycket sämre i Sverige, men arbetarrörelsen tvingade fram en förändring. Det kan ske igen! Förutsatt att vi alla engagerar oss.

Rebecka Bohlin,
frilansjournalist