I radioprogrammet Tankesmedjan och i tidigare böcker är hon underbar och tokrolig, Nanna Johansson. Mycket är roligt även i den här boken, men en del är mest tokigt, tyvärr. Här finns märkliga teckningar av glassar, djur och körsbär utan budskap. Ska det vara min psykos? Nej, det är för internt, det blir inte läsarens psykos. På bokens baksida står: ”Resultatet är lika skrämmande och underhållande som en tolvåring som fått i sig sin klasskamrats damp-medicin”. Frågan är: Hur underhållande är det?

Tack och lov finns den där ibland, den kaxiga och roliga samhällskritiska rösten jag så väl känner igen. Den finns i serierna, och boken borde ha väntat att komma tills den kunde fyllas av serier. Det blir lite väl splittrat såhär och sidorna med teckningar av djur tillför sällan något. Förutom när djuren vill något, som när de säger ”hej, det var vi som alltid sa hora” (anspelar på romanen ”Vi som aldrig sa hora”), DÅ är det underhållande.