Vårdhunden gav Carina nytt liv

När Carina och hunden Vinnie kommer in i lokalen flockas alla runt dem, både de anställda och deltagarna i den dagliga verksamhet som bedrivs här.

Mattias Alfredsson och Tobias Paulsson sätter sig på golvet och klappar och stryker Vinnie över hela kroppen.

– Vinnie är en av Ängelholms underbaraste hundar. Och klokaste! säger Tobias.

Gruppen ropar förtjust när han lyckas få Vinnie att göra ett trick: vinka med framtassarna. Kommandot är inte så tydligt, men lite i bakgrunden finns Carina som ordlöst samspelar med Vinnie och får honom att förstå hur han ska göra.

Fyra och ett halvt år tidigare. Carina är personlig assistent. Brukaren är svår: utagerande, oberäknelig. Trots att de alltid är två assistenter måste de larma flera gånger i veckan.

Carina är ofta rädd för honom och på lediga dagar gruvar hon sig för att hon ska jobba nästa dag.

Den dag det smäller har hon redan varit rädd i ett och ett halvt år. Tillhygget är ett tungt keramikfat. När det träffar hennes panna fläker det upp en stor bit av skalpen.

Carina visar ärret i pannan. Det är långt, men smalt och blekt. Kroppen läkte snabbare än själen.

– Jag mådde jättedåligt första året, vågade knappt gå ut, säger Carina.

Hon var på helspänn, ryckte till av alla plötsliga ljud och rörelser. Hon var också hjärntrött, kunde inte fokusera länge nog för att köra bil eller läsa en bok.

Första månaderna var hon också mycket orolig för ekonomin.

– Hur skulle jag kunna överleva? Jag visste att jag aldrig skulle kunna jobba heltid.

Den oron släppte när hon fick skadan erkänd som arbetsskada, och fick livränta på halvtid. Från den stunden kunde hon börja gå den långa vägen mot att må bättre.

Vi upptäckte att vi var lika när vi pratade med varandra. Vi blev varandras terapeuter.

Hon fick mycket hjälp, från Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och facket. Hon erbjöds terapi och medicinsk yoga. Steg för steg släppte rädslan och spänningarna i kroppen.

Men hon blev inte bra nog för att kunna jobba igen, och efter en tid valde Ängelholms kommun att säga upp henne.

Det såg hopplöst ut, men så erbjöds Carina grön rehabilitering på en gård på landet.

– Jag kände mig inte som de andra – de var kvinnor som gått in i väggen, jag hade ju blivit misshandlad. Men vi upptäckte att vi var lika när vi pratade med varandra. Vi blev varandras terapeuter.

Efter en tid bestämde hon sig: ”Jag måste göra någonting åt mitt liv!” Och nu är det dags för Vinnie att göra entré i den här berättelsen.

För medan Carina kämpar med ångest och hjärntrötthet hittas en övergiven hundvalp på en husvagnsparkering i Spanien. Han tas om hand av en förening som hjälper hemlösa hundar, och får komma till Sverige. Där upptäcker man att han har en ovanligt stabil och vänlig karaktär: Han är som gjord för ett viktigt uppdrag.

När Carina ringer föreningen och berättar att hon ska bli vårdhundsförare och vill adoptera en bra hund att gå utbildningen med, då är det ingen tvekan. Vinnie blir Carinas hund – och arbetskamrat.

Vårdhundskolan kostar pengar, 50 000 kronor. Det är inte självklart att samhället betalar en sån utbildning för en sjukskriven person. Men Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen tyckte att allt stämde i Carinas fall: Hon hade hundintresset, hade jobbat länge i handikappomsorgen, och ville tillbaka dit. De bedömde att hon skulle klara arbetet och hade goda chanser att få jobb.

Och det visade sig stämma: Snart efter att Carina och Vinnie påbörjat utbildningen blev hon åter anställd av Ängelholms kommun.

Man ska inte komma tillbaka, man ska komma framåt.

Sedan ett halvår åker hon och Vinnie runt på halvtid till de dagliga verksamheterna i kommunen. Carina kan fortfarande må dåligt ibland, men det går att hantera eftersom hon kan styra sitt arbete mycket själv. Dessutom är Vinnie ett stort stöd.

– Det stärker mig att varje dag ha ett jobb att gå till, säger Carina.

Hon älskar att se hur de personer hon arbetar med gör framsteg. Vinnie hjälper till med sjukgymnastik, med läs- och skrivträning. Han hjälper överaktiva att koppla av, och tillbakadragna att våga prata.

– Bara fantasin sätter gränser för vad ett vårdhundsteam kan göra, säger Carina.

Hon vill berätta sin historia för att andra ska förstå att det finns hjälp att få. Hon vill också ge rådet att man inte ska fastna vid att man måste komma tillbaka till samma jobb.

– Man ska inte komma tillbaka, man ska komma framåt, säger Carina.

Fotnot: På första bilden ovan klappar Tobias Paulsson och Mattias Alfredsson Vinnie. I bakgrunden från vänster: Karl-Johan Dahlstrand, Fredrik Rosqvist, Jenny Jönsson, Linn Wiberg och Carina Persson.