Just nu tittar jag med stor förtjusning på livsstilssåpan ”Riktiga karlar” på TV4. Hälsogurun Jonas Colting ska försöka få ordning på fem trilskandes, snusande, rökande, drickande, kraftigt överviktiga män som ”äter järnbitar och skiter kätting” till vardags. Tanken är att Colting ska få dem i sådan toppform att de kan genomföra ett triathlon. 

Jag är fascinerad. Inte bara av de här arketyperna av ”riktiga karlar” utan också av Colting och vad han gör med deras medvetande. 

Först är killarna så otroligt kaxiga och garvar så snusen rinner ner på tänderna åt allt fjolligt med träning. Långsamt kryper det dock fram att de egentligen är rädda för att misslyckas, göra bort sig. Och kanske rent av att dö i förtid. 

”Vi som rör oss ganska normalt får ständigt höra att vi övertränar.”

Jonas Colting är en kontroversiell människa. Antingen älskar man honom eller också tycker man att han är en dåre. Jag har varit lite skeptisk till mediebilden av honom. Livet är ju så sällan antingen eller, svart eller vitt. Därför är det härligt att få se en nyans­erad bild av Colting – och jag gillar vad jag ser.

När han får frågan vad som driver honom själv att träna så hårt svarar han:

”Jag tycker inte själv att jag tränar så hårt. Rörelse och aktivitet är ett normaltillstånd och det naturliga. En mer relevant fråga är i så fall varför så många ’vilar’ så hårt.”

Boom. 

Exakt där drämmer Colting ner fingret på vår tids mest ömma punkt. Vi som rör oss ganska normalt får ständigt höra att vi övertränar. 

”Det är bara att gå utanför dörren för att se att det knappast är överträning som är den stora utmaningen samhället står inför”, säger Colting. ”Snarare det motsatta”. 

”Det tar längre tid att byta om än att faktiskt springa. Vem behöver vila från det?”

Jag tillhör säkert de där som ropat att vilan är så himla viktig. För det är den. Men då måste vi ju ha något att vila ifrån. Just nu är jag inne i mitt eget livsstilsexperiment. Jag kör en så kallad Runstreak. Det innebär att jag springer varje dag. Jo, varje dag. Men vissa dagar bara 2-3 kilometer. Det är ungefär som att gå ut med hunden. Det tar längre tid att byta om än att faktiskt springa. Vem behöver vila från det? I skrivande stund är jag uppe i min 83:e dag. Och jag har aldrig mått bättre! 

Kolla gärna in programmet, Riktiga karlar, så tror jag ni fattar vad jag menar. Kan de här killarna förändra sina liv, så kan vi. Det är nästan så jag blir sug­en på ett triathlon.  

 

PS: Alexander Schulman bara växer i mina ögon. Hans ärliga mamma-biografi, ”Glöm mig”, är inget mindre än ett mästerverk.