Novemberregn, landskapet byter färg. Tågen tar mig förbi platser kopplade till minnen. Åren som flimrade förbi satte sina avtryck i axlar och knän, arbetsplatserna tatuerade in sin tyngd i handleder och bakom skulderblad. 

På kaféet på Göteborgs paradgata står nya kafébiträden och sliter ut sig i den planerade underbemanningen. Jag undrar om lappen uppe på kylen i kallskänken fortfarande sitter kvar. ”Se upp så att du inte får kylen i huvudet, den kan trilla över dig!” I stället för att fästa kylen i väggen satte ägaren upp en lapp. Och det är vad som blir kvar av arbetsmiljöarbetet på de arbetsplatser där facket inte finns representerat – de snälla lapparnas varningar. 

Ett ”AKTA! Strömförande!” där hissens el-ledningar sticker ut ur panelen. Ett ”Trasig! Sätt inte i gång ensam!!!” på en bättre begagnad soptugg som ändå förväntas användas. 

Nya siffror visar att en tredjedel av alla skyddsombud hindras i sitt uppdrag, tolv procent har utsatts för trakasserier och sex procent har råkat ut för hot och våld. Även om de flesta av de drabbade skyddsombuden inte vill driva sitt fall vidare av rädsla för sämre villkor eller att de ska förlora jobbet, så vet vi vad som blir följden av att vi har allt färre skyddsombud ute på arbetsplatserna.

Vi vet det eftersom vi sett vad som döljer sig bakom statistiken för arbetsplatsolyckorna. Tonåringarna som fick den kokheta frityroljan över sig när de rengjorde golvbrunnarna, lärlingen som snubblade med löksoppan på en trasig kakelplatta och med tredje gradens brännblåsor ändå förväntades komma in till jobbet morgonen efter. Hur sen souschefen sa att ett läkarbesök var onödigt men att senap alltid var bra på brännskador. Infektionen som blev följden.

När bemanningen är låg blir stressen hög och det är då vi tar risker. Risker som ibland leder till att vi skadar oss. Där gör skyddsombuden en livsviktig insats. Men på en arbetsmarknad där chefer kan komma undan med att motarbeta detta arbete, kommer de snälla lapparnas varningar även fortsättningsvis få agera som enda skydd tills någon riktigt allvarlig olycka sker.

Och på de arbetsplatser där ingen har gått någon arbetsmiljöutbildning kommer rådet fortfarande kunna vara senap när brännblåsorna ska tas om hand.

 

PS: Läs Annelie Jordahls roman “Som hundarna i Lafayette park”. Om arbetsmiljö, klass och att bli en del av förändringen.