Joakim Magnusson är bussförare.
Joakim Magnusson är bussförare.

Här är verkligheten bakom ratten

|Vi busschaufförer gör vårt bästa – men passagerarna måste själva ta ansvar för att ta på sig bältet, skriver Joakim Magnusson.

Efter den tragiska olyckan söder om Sveg i april blev det genast debatt om säkerheten på bussar.

Det är naturligtvis en mycket angelägen debatt som egentligen handlar om två saker. Kör- och vilotider å ena sidan, vikten av att yrkesförare är pigga och utvilade när de sätter sig bakom ratten, och bältesanvändningen å andra sidan, vikten av att säkerhetsbältet knäpps (och behålls) på under färd.

Långa dagar är en naturlig del i busschaufförernas vardag. En ramtid på 13 timmar hör till vanligheterna. Det spelar ingen roll hur många raster man har under dagen, skiftets sista timme är alltid jobbig. Arbetspasset är lagligt, men man blir trött ändå.

När det gäller beställningstrafiken kan arbetsdagarna vara minst sagt hysteriska. Att en ensam förare genomför långa nattkörningar med knappa tidsmarginaler är inget ovanligt. Gränsen mellan det lagliga och olämpliga är synnerligen tunn. Fjällresor, bortamatcher, tågersättningar… Listan är lång på den typen av transporter som genomförs varje dag i Sverige.

Det är, i den pågående debatten, mycket som tyvärr inte blir sagt om hur det egentligen är ställt med säkerhetsarbetet ombord på svenska linje- och beställningsbussar. Och hur förutsättningarna ser ut för dem som sitter bakom ratten.

Aftonbladets Robert Collin skriver i en kolumn den 6 april, angående olyckan i Härjedalen, att ”ett seriöst bussbolag hade också sett till att passagerarna hade bilbältet fastspänt”.

Om det är kriterierna för att ett bussbolag ska klassas som ”seriöst”, är jag rädd att det inte finns några sådana i det här landet.

Rent statistiskt är det mycket säkert att åka buss. Tio gånger säkrare än i en personbil, läste jag någonstans. Men bältet ska naturligtvis vara på.

Vi chaufförer gör vårt bästa. Jag pratade nyligen med ett yngre par som klev ombord på min buss med den nyfödda dottern behagligt slumrande i en barnvagn. Jag upplyste dem om att bussen var utrustad med säkra bilbarnsstolar och förklarade hur den skulle användas – och varför.

De svarade: Nej, det är okej. Hon sover ju.

En tid senare var jag ute och åkte buss privat. På platsen framför mig satt en ung mamma, obältad, med den nyfödda i famnen. Vad som hade kunnat hända om busschauffören tvingats till en hastig inbromsning vågade jag inte ens tänka på.

Det är så här det ser ut – överallt, varje dag.

Bältet ska naturligtvis vara på. Inte för att busschauffören säger det, utan för att vi måste lära oss att vara rädda om varandra. 

Detta är en krönika. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-06-06 15:46