I första numret för året av Kommunalarbetaren berättar vår ordförande Tobias Baudin att det nu ska inledas en stor medlemsdialog. Tobias vill lyssna på medlemmarna. Det är inget fel på samtal och dialog, tvärtom, men hela utgångspunkten är ett feltänk. Därför att den utgår från ett vi och ett de. Vi som lyssnar och de som talar. Vi som tar till oss vad de säger. Men fortfarande ett vi. Och ett de.

Allt handlar om identitet och vilken materiell situation man befinner sig i.

 

REPLIK: ”Rimliga arvoden i Kommunal”

 

Så frågan är hur Tobias väljer att i huvudsak identifiera sig. Är han en fackföreningsordförande? Eller är han den maskinist han en gång var?

Med en årsinkomst på 920 000 kronor klyver han förbundet i två delar. Ett vi och ett de. De som lever ett övre medelklassliv, och de som är arbetare. Och det allvarliga i sammanhanget blir att Tobias inte själv berörs av de avtal han förhandlar fram. Och när vår tidning Kommunalarbetaren frågar honom om lönen blir han besvärad. Han hänvisar till förbundsstyrelsen. Varför då? Att inte ha en egen åsikt i frågan och att bli besvärad, vittnar ju om att han innerst inne tycker att detta inte är rätt. Varför gör han då inget åt saken?

 

LÄS OCKSÅ: Intervjun med Tobias Baudin

 

Kommunal tar inte fajten. Kommunal är fajten. När Kommunal förhandlar, både centralt och lokalt, borde förbundet ha som norm att medlemmarna ska stå ute på trottoaren. Det skall föras så mycket oväsen utifrån trottoaren, med talkörer och krav, att de får avbryta förhandlingarna och gå fram till fönstret och titta. Det är förhandlingsdelegationen som står ute på trottoaren. De inne i rummet är bara inskickade för att framföra kraven. Avtalet går sedan ut på medlemsomröstning innan det skrivs på.

Den dagen då Tobias själv har en genomsnittlig kommunalarbetarlön, känner han själv att avtalet är för dåligt. Vi måste få mer för att han ska klara amorteringar och lån, eller barnens försörjning. Den dagen då Tobias låter vikarien hoppa in på förbundskontoret, för nu måste han hem till jobbet som maskinist några månader så han inte glömmer yrket han ska tillbaka till när han avgår som förbundsordförande. Den dagen inser han att vi inte kan ha lojalitetsförklaringar i anställningskontrakt. Han måste kunna tala med pressen om jobbet som maskinist. Då inser han att vi inte kan ha timvikarier med mobiltelefonen tätt intill. Han måste veta när han skall jobba. Den dagen börjar vi se formerna för ett fackförbund som genomfört ett förändringsarbete fullt ut. Med En medlem, oavsett var i landet vi bor.

 

Ingemar Ericsson
arbetsplatsombud, Varberg