Frida Samsonovits är vårdbiträde.
Frida Samsonovits är vårdbiträde.

Vi ser inte hur allt hänger samman

|Muttra inte om ”dem på kontoret”. Vi är beroende av varandra för att det ska fungera, skriver Frida Samsonovits.

”Men VAD ska ni ha möte om?” Frågan ställs av en omsorgstagare. Ja. Vad ska vi ha möte om? Jag ger mig inte in i svaromål eller försök till förklaring, för det är inte relevant. Ett praktiskt arbete är konkret, hanterbart, synligt. Dess motsats är det som rör planering, struktur, information, kontakter mellan olika instanser och processande av uppgifter. Osynligt, vagt och därför svårt att ta till sig och hantera.

”Ingenting utförs ju per automatik”, konstaterar en kollega när jag luftar problemet på lunchrasten. Och så är det. Någon behöver hjälp och vi hjälper. Det är hemtjänstens uppdrag. Men först sker det möten, fattas beslut, det rings hit och dit, uppdrag mejlas, bistånd fördelas och schemaläggs och informationen delges personalgruppen och vips så står vi där och är redo att utföra vårt arbete. Som om ingenting har hänt, som om vi bara visste av oss själva. Bara det som sker ”ute” syns, allt det andra som sker ”inne” är osynligt för den som inte befinner sig nära verksamhetens kärna. 

”Där sitter de framför sina datorer och gör ingenting”, muttras det ändå i omklädningsrummet efter en stressig dag. Och jag tänker att vi är så nära kärnan det går att komma. Och jag blir förbannad för att vi ändå inte alltid ser hur allt hänger samman, att det arbete vi utför på fältet inte fungerar utan arbetet som utförs på kontoret. Att det inte är ett motsatsförhållande utan ett samarbete. 

”Vilka samarbetar vi med?” Jag ställer frågan vid ett reflektionstillfälle med några arbetskamrater. Vi pratar om relationer, kommunikation och personliga möten. Vi pratar om när det inte fungerar, när förståelsen inte finns, när insikten brister. Vi snackar alltså vårdkedja. Ingen arbetsdag är utan alla dessa närliggande instanser. Sjukhus, vårdcentraler och arbetsterapeuter för att nämna några. Sjukgymnaster, biståndshandläggare, anhöriga. För att nämna flera. Och för omsorgstagarens bästa måste det alltid fungera smärtfritt, men gör det alltför sällan.  

”Att vi inte har kommit längre”, suckar jag för mig själv framför datorn, detta vårt vanligaste hjälpmedel. När bristen på helhetssyn finns både inom arbetet, runt omkring det och utanför så kan vi inte samarbeta för allas bästa. Ändå är vi alltid beroende av varandra för att det ska fungera. I jobbet som i livet som i världen.

 

PS: ”Ingen lag eller förordning är mäktigare än förståelsen.” Ett citat som tillskrivs Platon. Och det är en tanke för bättring i världens kaos såväl som i jobbets röra. 

Detta är en krönika. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2017-06-19 16:03