Ett frågeprogram sänds från en bar dit tittarna får ringa in och svara. För varje rätt svar klär en hemmafru i studion av sig ytterligare ett plagg. Med detta och liknande program startade kabel-tv i Italien för 30 år sedan och den nya televisionen var född.
Vägen till dagens italienska tv är inte lång. Där flankeras äldre män av unga, långbenta, avklädda kvinnor med mycket hår och därtill yppiga bröst och fylliga läppar. Kvinnorna kallas ”velinas” och en nyhetssändning kan avslutas med att två lättklädda  ”velinas” kommer in och dansar en liten dans.

Erik Gandini har döpt sin film med tanke på tillståndet i Italien. I en videocracy handlar det om att ha makt över bilden. Och den som har makten över ytan och bilden regerar.
Filmens affisch pryds av en bild på Italiens premiärminister Silvio Berlusconi. Under tre decennier har han dominerat, styrt och ägt en stor del av det italienska tv-utbudet. Både som tv-bolagsägare och som politiker.
Erik Gandini gör en stor sak av kvinnornas roll som ögongodis i sin film. Inte så att han analyserar deras roll, han använder dem själv. Använder dem ungefär på samma sätt som de används i den italienska tv han vill kritisera.
Han gör en grej av att en av Italiens jämställdhetsministrar varit ”velina”. Men detta nämns bara, hon intervjuas inte och vi får inte veta något mer om hennes bakgrund än just detta. Hon får inte heller något namn.

Gandini visar massor av klipp på dansande kvinnor, strippande kvinnor, unga kvinnor som deltar i uttagningstävlingar för att bli ”velina” i tv, unga kvinnor som frotterar sig med Silvio Berlusconi. Men ingen av dessa kvinnor kommer till tals.
Istället väljer han att fokusera på den manliga mytbilden. Dessvärre är bilden som ges av Silvio Berlusconi rätt grund (även om många detaljer är både pikanta och intressanta).
Förutom Berlusconi har filmen fokus på ytterligare tre män vilka intervjuas och får komma till tals. En tv-agent med makt över vem som får komma fram och bli känd i tv, en ung man som kämpar för att ta sig in i någon av tv-showerna och ytterligare en ung man som lärt sig utnyttja bildens makt. Han har skapat sin egen profil och därigenom blivit superkändis, han tar paparazzibilder på kändisar och säljer tillbaka dem till kändisarna själva.

Filmen är både underhållande och intressant, men det saknas en analys av det italienska samhället. Det saknas en ordentlig berättelse om hur Berlusconi politiskt använt sig av sin tv-makt.
Och var är brudarna, Erik Gandini? De finns uppenbarligen i Berlusconis tv-land och de finns oupphörligen med på bild också i din film, men du låter dem aldrig komma till tals. Liksom i Berlusconis tv-rutor blir de inget mer än ett vackert objekt som ska locka tittare och väcka känslor.