Men både jobb inom industrin och vården är tunga, krävande jobb. Det är jobb som känns i kroppen i slutet av dagen och där långtifrån alla orkar arbeta fram till pension. Ändå värderas männens arbete högre. Det är inte acceptabelt att det är så.

Samtidigt skriker vården efter fler undersköterskor och om fler ska vara beredda att arbeta inom vården måste lönerna höjas. Men då måste det också till en förändring av hur arbete och kön värderas.

En ny rapport med namnet ”Vägen mot sammanbrottet”, skriven av arbetsmarknadsjournalisten Anna Danielsson Öberg, visar att LO inte har lyckats jämna ut löneskillnaderna mellan LO-männen och de mer lågavlönade kvinnorna. LO-samordningen sprack i höstas, men även när samordningen fanns har särskilda låglönepotter knappt fått löneskillnaderna att minska. Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) har också under de senaste åren använt en allt större del av kommunernas lönekaka till socionomer, sjuksköterskor och lärare i  stället för till kommunalarna.

En undersköterskas lön ligger i dag runt 24  000 kronor, vilket är 2  800 kronor mindre varje månad än vad en verkstadsarbetare tjänar. Kvinnliga arbetare tjänar i dag 87 procent av männens löner. Vid millennieskiftet låg samma siffra på 85 procent. Det är en alldeles för liten och alldeles för långsam utveckling.

Nu är det dags för förändring. Kvinnors löner och arbete måste värderas högre och både arbetsgivare och kommuner måste vara med och driva på denna förändring. Det är oacceptabelt att Sveriges Kommuner och Landsting fördelar pengar som borde tillfalla Kommunals medlemmar till andra grupper på arbetsmarknaden.

LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson säger till DN att det är ytterst viktigt att lösa detta annars menar han att ”vi får krig på arbetsmarknaden och ökade sprickor i samhället”. Kraven på breda överenskommelser på arbetsmarknaden ökar därmed. Viktiga jobb måste värderas högre och det måste både arbetsgivare och politiker inse.

Illustration: Magnus Bard