Krisen har lett till en viktig debatt om hur Kommunal behöver förändras och förnyas. För mig är det allra viktigaste att försvara och utveckla modellen med nationella kollektivavtal. Det är särskilt angeläget nu, när den svenska partsmodellen attackeras av både arbetsgivarorganisationer och högerpolitiker.

Svenska fackförbund har en unik rättighet som de flesta andra fackföreningar i världen bara kan drömma om. Arbetsgivaren är skyldig att se oss som en part och förhandla med oss – både när det gäller tvister och kollektivavtal. Det ger Kommunals medlemmar en unik styrkeposition gentemot arbetsgivarna.

I årets avtalsrörelse har 55 000 medlemmar lämnat avtalsförslag. Medlemmarna har alltså bestämt vilka krav Kommunal ska driva när det gäller löner och arbetsvillkor. Avtalsförslagen behandlas av avtalskonferenser och blir till avtalskrav som drivs av avtalsdelegationer, i en demokratisk process.

I många andra länder saknar arbetstagarna rätten att teckna rikstäckande kollektivavtal. Därför tvingas utländska fackföreningar till andra strategier än de svenska. De arbetar mer med aktioner och strid på arbetsplatsnivå. Här har svenska fackförbund en hel del att lära.

Vi måste bli bättre på att engagera medlemmarna på arbetsplatserna. Lokala klubbar verkar i vardagen, och har därför särskilt goda möjligheter att stå upp för medlemmarnas arbetsvillkor och löner. 

Vi måste ständigt vara vaksamma så att den nationella kollektivavtalsmodellen inte kväver det lokala engagemanget. Kommunal har till exempel sett till att lokala förtroendevalda får förhandla för medlemmar utan fullmakt från förbundet.

Inom svenska fackföreningar höjs ibland röster för att gå ännu längre och anamma utländska modeller i ännu högre grad – genom att medlemmarna på en enskild arbetsplats eller ett företag ska få rösta om sitt avtal. Mer hårdföra fackliga organisationer, som Syndikalisterna, säger till och med att strejkrätten ska ner på den enskilde arbetsplatsen för att demokratisera facket.

Problemet med det resonemanget är att arbetsgivarens intresse av att teckna rikstäckande avtal skulle minska kraftigt eller upphöra. Om facket inte upprätthåller fred på arbetsplatserna under avtalsperioderna finns ingen anledning för arbetsgivaren att teckna rikstäckande kollektivavtal. Resultatet blir att fackföreningarnas kollektiva styrka försvinner.

När ett avtal ska röstas om på arbetsplatsnivå hamnar arbetstagarna i en mycket utsatt position. Arbetsgivaren kan hota de anställda: ”Det blir noll kronor i löneökning, annars går jag i konkurs!” Och hur ska medlemmarna i förlängningen ha råd att gå i kraftfull strejk lokalt om ingen central konfliktkassa finns att tillgå?

Starka rikstäckande kollektivavtal skapar ordning och reda på arbetsmarknaden och utgör ett skydd för löntagarnas sociala rättigheter gentemot marknadskrafterna. I denna modell är fackets styrka att vi är många och gör saker tillsammans – istället för att slåss var och en för sig. Vi kan blockera alla verksamheter i en hel bransch samtidigt. Det vet arbetsgivarna och förhandlar därför med oss som en jämbördig motpart.

Det är mot bakgrund av detta som Kommunal har valt sin beslutsstruktur. Alltså att medlemmarnas valda representanter, det vill säga förbundsstyrelsen, beslutar om att skriva under rikstäckande kollektivavtal som sedan är juridiskt bindande för både oss och arbetsgivarna. Förbundsstyrelsen har ett ansvar att se till hela organisationen och alla medlemmars bästa.

Den dag vår fackförening överger rikstäckande kollektivavtal är vi illa ute. Då förlorar vi vår unika makt och position på arbetsmarknaden. Vi måste vara rädda om och vårda den svenska modellen så att generationerna efter oss får samma möjlighet till fackligt inflytande som vi har.

 

Johan Ingelskog,
enhetschef arbetsplats- och avtalsenheten Kommunal