Året är 1941 och en grupp barn blir evakuerade från krigets London tillsammans med rektorn för deras skola och den unga lärarinnan Eve. De tas till ett övergivet hus ute på landsbygden som ska ge dem skydd.

Men snart upptäcker Eve att de inte är ensamma. Huset bär på en mörk och tragisk historia och det dröjer inte lång tid innan vissa av barnen börjar bete sig märkligt.

Eve slår först bort sin rädsla med att hon inbillar sig, men när hon förstår att de måste därifrån är det redan för sent.

Det är låsta dörrar som öppnas oförklarligt, dockor med förvridna ansikten och ett ständigt hotfullt mörker. Jag känner för att bo i upplysta städer resten av mitt liv när filmen är slut.

Det väl beprövade knepet att placera barn i centrum för ondskan funkar – det är något i krocken med det oskuldsfulla som gör allt extra läskigt. Det här är ingen film för den som är mörkrädd och lätt hoppar till.

Men i botten finns en historia om att förlora ett barn som ger filmen lite djup och gör den till något mer än bara en skräckis.