Ahmad fyller livet med konst

|Han flyttade till Sverige för att få ett ­bättre liv men väl här väntade arbets­löshet och skilsmässa. Det var då Ahmad Seddigh bestämde sig för att börja ­skapa sin originella konst. Det hela ­började med en liten lövsåg.

– Det här är mitt tempel, säger han med ett leende och visar oss in i sin verkstad i bostadshusets källare i Farsta söder om Stockholm.

Det var fastighetsskötaren som var uppe i Ahmads lägenhet, fylld av både färdiga verk och pågående arbete, som konstaterade: Du behöver mer utrymme.

Verkstaden är fylld av plywoodskivor, sågar och delar av tavlor och bordslampor som Ahmad Seddigh jobbar med för tillfället. Här tillbringar han nästan all ledig tid, konsten har blivit ett oavlönat arbete vid sidan av heltidsjobbet som bussförare.

– Jag vill inte bara se på tv. Jag vill utnyttja den tid jag har på ett bra sätt.

”Jag gillar klockor. De är en påminnelse om att livet inte är så långt.”

Därför är det intressant att se alla väggklockor med snirkliga träramar som Ahmad har hemma, som han har gjort själv förstås.

– Jag gillar klockor. De är en påminnelse om att livet inte är så långt. Man försöker att göra något, åstadkomma något.

Hela lägenheten är ett levande exempel på vad Ahmad åstadkommit hittills. I vardagsrummet har han skapat i princip varenda möbel och inredningsdetalj förutom skinnsofforna: tavlor på väggarna, tv-bänk, lampor och piedestaler. Dukarna och kuddfodralen har han sytt med lappteknik. Men det är träkonsten som är hans signum och passion. Och det hela började med en enkel liten lövsåg och ofrivillig ensamhet.

1990 lämnade Ahmad Iran och kom till Sverige med sin fru och tre söner. Tio månader efter att uppehållstillståndet var klart ville hustrun skilja sig.

– Den 11/11 1993 blev jag ensam. Innan dess hade jag folk omkring mig. Det är jobbigt att bli ensam. I mitt land är det mannen som bestämmer mycket, men det var inte jag som bestämde att vi skulle skilja oss. Det var jobbigt för mig med skilsmässan.

Han läste svenska för invandrare men lyckades inte hitta något jobb efteråt, Sverige var mitt i en ekonomisk kris. Handläggaren på Arbetsförmedlingen gav Ahmad rådet att köpa en hund. Svaret löd: Jag vill ha ett jobb.

Han var ledsen när han gick hem från Arbetsförmedlingen i Jönköping där han då bodde. Det var då han fick syn på den. I skyltfönstret till en järnaffär hängde en lövsåg. Ahmad visste inte att det hette så på svenska, men han köpte den. Redan i Iran hade han sågat ut vissa mönster, men inte alls på samma sätt som han skulle göra nu. Han köpte en plywoodskiva och började såga ut ramar för fotografier. Senare gjorde han tavlor och efter hand blev det även möbler.

”Jag ville inte göra något som någon annan har gjort.”

Först skissar han mönstret på ett papper, det kan vara djur, människor eller blommor, sedan ritar han av det på träet och sågar ut mönstret. Oftast är varje tavla ett enda trästycke. En tavla kan innehålla över tusen hål. Den kan ta 1,5 år att göra om han jobbar med den några timmar varje dag.

– Jag har inte sett någon annan som gör sådan här konst. Jag ville inte göra något som någon annan har gjort. Men man måste ha tålamod. Jag sitter i många timmar, men vet inte om det i slutändan blir bra. Plywood går sönder ibland, men jag har lärt mig att höra om träet håller på att gå sönder.

Flera av Ahmads verk föreställer örnar. Han tycker om dem eftersom de lär honom att vara stark. Örnen har blivit hans förebild.

Ahmad går ut i köket och fyller de små glasen med nytt, hett te. Framför mig sätter han en skål med nötter och mandlar. Vi har en bit kvar. Vi gör en u-sväng till Iran innan vi kör vidare. I 16 år jobbade Ahmad på en bank i hemlandet. Han började som kassör och slutade som chef.

– Efter revolutionen 1979 tänkte man på frihet. Man trodde inte att det skulle bli så dåligt. Det blev krig och allt kollapsade. Folk utan utbildning skulle utbilda barnen. Vi valde inte bara att flytta från Iran utan vi valde att flytta till Sverige. Här kunde barnen få utbildning och framtid.

I dag är sönerna vuxna och högutbildade inom psykologi, juridik och teknik. Ahmad själv fick ett fast jobb efter tio år i Sverige när han flyttade till Stockholm och blev bussförare. Det var brist på personal och arbetsgivaren bekostade busskörkort.

Tycker du om ditt jobb?

– Självklart. När jag är ute och kör buss, jag gillar det för jag är i samhället. Jag var arbetslös i tio år, då är man ingenting.

Ahmad går och byter om till sin blå uniform. Han kör mest eftermiddagar och sena kvällar, då har han jobbat i sin verkstad under dagen. Vi hoppar på bussen utanför hans hus och åker till Gubbängengaraget. När han sätter sig bakom ratten säger han att det är en helt annan känsla som infinner sig. Från ensamheten och tystnaden i verkstaden till köer av människor som ska gå på hans buss. Några säger hej. Ibland vill någon ha hjälp med en adress. Äldre är oftast de mest tacksamma resenärerna. Och framför allt känner Ahmad att han är en del av samhället.

Ahmad konstaterar att han i Sverige inte fick samma liv som han hade kunnat få i Iran: Där hade han kunnat starta eget företag. Här kör han buss.

– Jag förlorade för min del när jag kom till Sverige, men barnen fick det som de inte kunde få i mitt land. De kan inte säga att de hade kunnat bli något annat. Men jag är stolt över mig också. Jag jobbar och tjänar pengar. Jag överbelastar inte samhället. Jag betalar skatt, säger Ahmad med ett leende.

”När jag kommer till slutet och ser resultatet, då dansar jag.”

Leendet blir kvar när han kommer tillbaka till konsten, till känslan när han lyckats med en stor utmaning.

– När jag kommer till slutet och ser resultatet, då dansar jag. Jag sätter på musik och rör på mig lite, det är själen som dansar. Det kommer inifrån. Man känner ”wow”.

Ahmad gillar alltså både bussjobbet med sin ­sociala sida, och konsten som han skapar i ensamhet. Men kunde han försörja sig på konsten – då skulle han välja den.

– Det finns tusentals människor som kan köra buss, men det är bara jag som kan göra den här konsten.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2018-02-27 12:45