En gång i tiden, för inte alls länge sedan, satt han vid vårt fikabord och la ut texten, en ung praktikant, som kunde konsten att berätta en historia. Sven Olov Karlsson gick en skrivarkurs på folkhögskola, men han var också deltidsbonde, bevandrad i konsten att fälla skog och mjölka kor.
Denna ovanliga kombination gör honom i denna sin andra roman till samma skarpa och ändå kärleksfulla iakttagare av sin samtid som exempelvis fotograf Lars Tunbjörk med sina allt annat än idylliserande folkhemsbilder från stormarknader och campingplatser.

Amerikahuset utspelar sig växelvis i mitten av 1980-talet och två decennier senare. Då muckar Eddy Mood från fängelset och återvänder till barndomshemmet, en ödegård i västmanländska Eriksfors. Där ingenting är som förut, men allt ändå finns kvar. Eddy konfronteras med sitt förflutna och det är inte någon framgångssaga direkt. Vi är långt från lattefolkets gym och avskalade vindsvåningar. Det här är byn som Sköna Hem glömde. Naturen är inte till för meditativ avkoppling, utan en plats för förlorade frötallar, försummade tjurkalvar och borttappade förhoppningar.

Författaren drar konflikterna till sin spets och försöker varken försköna eller mjuka upp sina mörka människoöden, som obönhörligt går sitt dystra öde till mötes. Eller, kanske inte?  Från sin utkiksplats i den svenska glesbygden sitter Sven Olov Karlsson och kikar på sitt persongalleri, som kanske bestämmer sig för att göra något helt oväntat med resten av sina liv.