Anna Clarén
Foto: Anna Clarén

Anna Clarén delar det närmaste

|Fotokonstnären Anna Clarén vill berätta om det som ligger henne närmast. I sitt nya verk ­skildrar hon sin egen familj under en svår period då yngsta sonen fick en diagnos.
– Det har alltid varit trösterikt att få berätta som det är.

I dag bor familjen i ett nytt hus med staket runt. Yngsta sonen kan röra sig fritt utan att föräldrarna behöver vara rädda för att han ska rymma. Det är där vi träffas, vid bordet i vardagsrummet som är hemmets hjärta. Dottern som är hemma sjuk ligger i ett rum bredvid. Mamman, Anna Clarén, tillhör de mest betydande svenska fotograferna i dag och är även utbildningsledare på Nordens fotoskola. Hon vill inte resa till spännande platser för att ta bilder utan har, ända sedan hon nio år gammal köpte sin första kamera, berättat om det allra närmaste.

Anna Clarén.
Anna Clarén.

– Jag lever ett vanligt liv, jag är en vanlig trebarnsmamma som är lärare. Det finns inte något speciellt med mig egentligen. Om jag ska göra mina bilder offentliga så måste jag våga söka djupt i mig själv och hitta en kärna som är lika hos oss alla. Jag kan inte bara beskriva hur det ser ut, utan hur det känns.

Hon fotar nästan alltid. Går på känsla. Efter några år börjar hon titta efter vad som förbinder bilderna. Fotoboken ”Close to home” handlade om att bli förälder. I nya boken ”När allt förändrades” har Anna Clarén för första gången skrivit text till sina bilder. Texterna är dialoger som utspelade sig i hennes familj under en svår period. 

Föräldrarna var redan trötta, urlakade småbarnsföräldrar när tredje barnet kom. En ljuvlig pojke med guldlockigt hår. Men hans sätt att vara liknade inte de andra barnens. Han sov inte, ville inte äta mat och lärde sig inte prata. Han fick tidigt diagnosen autism. I boken beskrivs hur familjen, eller föräldrarna, gick in i en kris.

–  Vi var förtvivlade över att vi inte kunde ge vår son det som han behövde. Och att vi inte kunde gå på en fisketur eller fika i skogen med de andra barnen.

”Jag och min man har vägt varje fotografi i vågskål och kommit fram till att det är viktigt att inte blunda för det som skedde.”

Anna Clarén betonar gång på gång att problemet inte var att sonen har autism, utan att föräldrarna just då inte räckte till. De bråkade mycket. I dialogerna mellan mannen och kvinnan finns hotet om skilsmässa. Den stora lilla flickans rädsla för detsamma.

– När jag skrev i tredje person förstod jag mannens och kvinnans reaktioner. Det var som om jag läste om en annan familj. Jag grät för jag förstod att de gjorde så gott de kunde. Att skriva har varit ett sätt att förstå, och också förlåta dem.

Bilder på barn väcker olika sorters känslor. Anna Claréns bilder är långt ifrån söta leenden på Instagram. Här får snoret synas, liksom känslan av att vara liten i världen. Anna Clarén har även tidigare fotograferat sina barn.

–  Jag har full förståelse för att föräldrar kan tycka: jag skulle inte lämna ut mina barn så. Jag och min man har vägt varje fotografi i vågskål och kommit fram till att det är viktigt att inte blunda för det som skedde.

Hon vill att bilderna ses som målningar eller symboler, berättelsen behöver inte handla om barnet i bilden. När boken var klar läste hon den högt tillsammans med sin tioåriga dotter. Flickan sade: ”ja, så här var det. Men det är bättre nu.”

Inne i yngsta pojkens rum finns bilder på vardagssysslor, hemmet och förskolan som familjen använder för att kommunicera med honom. De förstår honom bättre, och han visar att han tycker om sitt liv. I dag är han sex år. Just nu tar Anna Clarén många ljusa fotografier. Inte för att det är mindre ärligt. Hon hoppas att andra finner tröst i hennes bok, därför behöver det fula och skamfyllda finnas med.

–  Annars infinner sig inte det trösterika, att jag har varit så jävla liten och usel. Och då kanske andra kan säga: ja, det har faktiskt jag också.  

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2018-05-17 09:08