Det har gått drygt två år sedan Annelie Nordström slutade som Kommunals ordförande, efter den största krisen som förbundet varit med om. Hon tar emot i sin lägenhet på Sveavägen i Stockholm, barfota med rosamålade tånaglar och som vanligt färgstarkt klädd. I samma hus bor såväl Kommunals nuvarande ordförande Tobias Baudin som flera före detta och nuvarande anställda och förtroendevalda på Kommunal.

– Jag träffar dem i trappen och vi hejar. Det känns inte märkligt, säger Annelie Nordström, som valt att bo kvar i lägenheten som hon fått genom Kommunal.

Det är två dagar till hennes självbiografi ”Min trädgård är full av skärvor” kommer ut. Hon erkänner att hon är lite nervös för mottagandet.

– Det är ju första gången som jag är så öppen med så mycket så det är klart att jag har lite fjärilar, det ska jag vara ärlig med.

I boken skriver Annelie Nordström om sitt liv, det som innehållit allt från en svår uppväxt med övergrepp och relationer med män som gjort henne illa, till ett livslångt engagemang i facket och politiken där hon hunnit vara såväl barnskötare och ombudsman som personalchef och kommunalråd. Det varvas med hennes sida av Kommunalskandalen och åsikter om allt från Socialdemokraterna till LO och hur man ska komma till rätta med ojämställda löner.

”Det fanns det som var klandervärt och då ska man rätta till det.”

När Aftonbladet i januari 2016 hade avslöjat slöseri med medlemmarnas pengar i framför allt krog- och konferensbolaget Lyran, avgick förbundskassören Anders Bergström. Annelie Nordström meddelade några dagar senare att hon skulle avgå vid kongressen i maj. Hon bad då också medlemmarna om ursäkt. Det har hon fått kritik för från flera som tidigare har suttit i förbundsledningen.

– De har på ett eller annat sätt framfört kritik och tyckt att det var helt fel. De tyckte att jag skulle ha stått för att så här har vi det i Kommunal och det är inga bekymmer med det. Och jag hade en annan åsikt. Det fanns det som var klandervärt och då ska man rätta till det.

Hon är däremot kritisk till delar av mediebevakningen, och skriver bland annat i boken att någon av journalisterna klippte av öppningsmekanismen till en dörr i trapphuset som hindrade henne att gå ut den vägen.

– Jag har inga bevis, men vem skulle det annars vara?

”Det som var droppen var när man stängde gränserna för asylsökande.”

Annelie Nordström meddelade Socialdemokraternas medlemsservice redan under våren 2016 att hon ville lämna partiet, flera månader före kongressen då hon avgick. Tankarna hade funnits i flera år, och under valrörelsen 2014 sade hon i en intervju att hon ville att Feministiskt Initiativ skulle komma in i riksdagen. Reaktionerna på det blev kraftiga – hon berättar i boken att hon fick ett upprört samtal från partikansliet där hon uppmanades att dementera. I dag är Annelie Nordström riksdagskandidat för Fi och partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson.

– Jag är så innerligt trött på det motstånd som finns inom socialdemokratin att ta tag i de stora jämställdhetsbekymmer som finns på arbetsmarknaden. Och det kommer hela tiden nya skäl till varför man inte kan. Jag är så less på det och jag har varit less på det i åratal. Det är huvudanledningen till att jag redan 2014 var på väg åt det hållet. Men det som var droppen var när man stängde gränserna för asylsökande. Det är omöjligt för mig att acceptera, säger Annelie Nordström med eftertryck.

Under sin tid som ordförande för Kommunal försökte hon distansera förbundet från Socialdemokraterna. I dag är hon till och med osäker på om hon tycker att Kommunal alls ska ha en facklig-politisk samverkan med Socialdemokraterna.

– Det är väldigt få av medlemmarna som känner till hur tätt sammankopplad man är. Jag tycker inte att man får tillräcklig utdelning för den insats man gör.

Hon syftar på att Kommunal ger mycket pengar till Socialdemokraterna, samtidigt som de inte gör tillräckligt mycket för att förbättra för Kommunals medlemmar när det gäller exempelvis rätt till heltid, visstidsanställningar och låga löner i kvinnodominerade yrken.

”Att bli bemött med hyfs ska man väl inte behöva vara medlem för.”

Annelie Nordström avslöjar också i boken att Socialdemokraterna inför kongressen där hon avgick bad om att det skulle vara den nyvalde ordföranden Tobias Baudin som hälsade statsministern välkommen. Detta trots att det är kutym att den avgående ordföranden leder kongressen till slutet. Hon accepterade det. Men när Stefan Löfven hälsade kort på henne och gick och satte sig bredvid Tobias Baudin, kände hon sig förnedrad och fick gråten i halsen. Annelie Nordström tror att det beror på att partistrategerna inte ville koppla ihop Löfven med skandalen, och hoppas att det inte var för att hon lämnat partiet.

– Det vore löjligt om det var så. Jag var ordförande i en annan förening, inte Socialdemokraterna. Jag var ordförande för Kommunal, som i åratal gett hur mycket pengar som helst till partiet. Att bli bemött med hyfs och enligt den korrekta regelboken ska man väl inte behöva vara medlem för.

Det är inte bara Socialdemokraterna som får sig en släng av sleven. Annelie Nordström skriver att det var svårt att få gehör för Kommunals intressen i LO:s styrelse, trots att man är det överlägset största förbundet. Hon menar att det är männen som styr LO trots att kvinnorna är fler, eftersom varje förbund har en röst. 

– Jag satt där med 500 000 medlemmar bredvid Pappers med sina 14 000 medlemmar. Och vi har en röst var. Den konstruktionen gör det omöjligt för de kvinnodominerade förbunden.

Annelie Nordström beskriver också en känsla som många kvinnor i mansdominerade miljöer vittnar om – att det en kvinna säger inte tas på samma allvar som det som en man säger. Hon har velat skriva om det för att visa att fackföreningsrörelsen har långt kvar till jämställdhet.

– I och med att det var så pass få kvinnor så var man ju i princip tvungen att alltid säga någonting. Då blir man tjatig, och så bara hänger det man sade i luften. Det är deras sätt att visa att vi är ointresserade.

Hösten 2015 befann sig representanter från flera LO-fack på en buss, när en högt uppsatt person i ett av LO:s förbund ska ha sagt om Annelie Nordström att ”Man borde ta mig fan rövknulla den där satans skitkärringen så att hon lägger av med allt jävla kärringtjat.” Annelie Nordström var inte själv närvarande men fick det återberättat av förtroendevalda från Kommunal som var där. Hon lyfte det inträffade i LO-styrelsen, men där tyckte ingen att det var något att göra en sak av. Någon menade att ord stod mot ord. Den som reagerade starkast enligt Annelie Nordström var LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

– Karl-Petter är en snäll människa. Han var väl den enda som var riktigt upprörd och tyckte att det var förfärligt.

Karl-Petter Thorwaldsson pratade enligt Annelie Nordström med ordföranden för det aktuella förbundet och uppmanade honom att personen som kränkt Annelie Nordström skulle be henne om ursäkt – men de vägrade.

Annelie Nordströms sambo Börje kommer hem. Han beskrivs med värme i boken och det framgår att han var ett stort stöd under krisen. Bara några månader innan skandalen briserade hade han gått i pension från jobbet som skötare på ett gruppboende. Medan fotografen instruerar Annelie Nordström i det stora vardagsrummet, berättar han att han kände på sig att det skulle bli uppståndelse kring restaurangen Metropol Palais, som låg i bottenvåningen på huset där de bor.

– Man anade ju med den här restauranggrejen att det skulle komma. Det gjorde jag i alla fall. Jag påpekade det. Jag är ju själv medlem och har varit i 45 år och det är ju inte så kul att se vad som skedde, säger han.

”Jag har hela mitt liv fått deala med att människor inte är helt onda eller helt goda.”

Trots alla varningsflaggor lyckades Annelie Nordström och de övriga två i förbundsledningen övertygas av Anders Bergström att öppna Metropol Palais. Hon tycker att det var rätt att Bergström avgick, men berättar också i boken att han var ett mycket starkt stöd för henne när hon gick igenom en svår skilsmässa.

Var det ett sätt att ge honom upprättelse?

– Ja. Jag har hela mitt liv fått deala med att människor inte är helt onda eller helt goda. Alla har båda sidor i sig, och det är vilka sammanhang och vilka möjligheter som erbjuds som gör att man faller i det ena eller det andra. Så var det givetvis för Anders också. Han är en väldigt bra person på många sätt.

Nu siktar Annelie Nordström på en plats i riksdagen för Feministiskt Initiativ. Hon är övertygad om att de kommer in. I boken skriver hon att arbetet är oavlönat, men faktum är att hon fortfarande får fallskärm från Kommunal varje månad – den var på 59 000 kronor i månaden i tre år. Men hon skäms inte för att hon tack vare detta kan engagera sig i Fi i stället för att söka ett vanligt jobb, där fallskärmen skulle avräknas mot lönen.

– Det tycker jag är en alldeles utmärkt lösning. Jag fortsätter att engagera mig för de lågavlönade, kortutbildade kvinnorna, och de finns framför allt i Kommunal. Jag tror att jag kan göra något åt det genom att vara aktiv i Fi.

Annelie Nordström har alltid stuckit ut bland makthavare med sina färgstarka kläder och ständiga frisyrbyten. Så gjorde hon också något så kontroversiellt inom LO som att lämna Socialdemokraterna för ett annat parti. Jag frågar om hon inte känner sig bitter för att just hon var ordförande när Kommunals omoderna syn på alkohol och representation kom fram i ljuset.

– Förr eller senare så skulle det komma, och jag kanske var bättre rustad än de flesta för att klara av det. That’s life.