Kursnyheterna är många den här hösten. Jag ögnar igenom utbudet och känner att det spritter i kroppen.

Kanske är det dags att lära sig handskas med en akustisk gitarr? Öva in ett par Creedence-klassiker och bräcka grannen och hans garageband?

Kanske är det dags att lära sig tala flytande tyska och fira med en julresa till Lübecks julmarknad?

Helgkurser är i alla fall inte att tänka på. Helgerna behövs ju till annat. Som att bara hinna andas, till exempel. Den här hösten känns dessutom extra uppbokad och intensiv. Modernt familjeliv när det är som allra bäst!

Det finns en kurs där man får lära sig grunderna i sjökortsläsning och navigering också. Det hade varit något.

När jag var barn hade min pappa båtplats vid Vänern. Jag minns alla dessa behagliga sommarkvällar på solvarma klippor vid det väldiga innanhavet. Ibland har man funderat på att själv skaffa båt. Man minns ju hur det var: fiske utan agn, mariekex doppade i hallonsaft, den särskilda doften av sjö och tall. Vilken romantik!

Men vid närmare eftertanke: hur ska man sen hinna ta hand om en stackars båt när det är så mycket annat som trängs på den fulltecknade Att göra-listan?

När jag var ny på min depå värvades jag till förbättringsgruppen. Jag var heltänd och hade massor av idéer. Men efter ännu en lång, energisk utläggning om arbetstider, villkor och löner harklade sig min chef försiktigt och sa något rart om att DET DÄR är ju inget som vi sysslar med här.

Det visade sig att det där med schemaläggning och arbetstider var för stort. Och eftersom vi busschaufförer inte är så upproriska av oss lär det inte vänta några massprotester mot de sekundstyrda dumheterna heller.

Det finns flexibilitet. Men flexibilitet i bussföraryrket betyder oftast att man under en och samma vecka kan sluta vid midnatt på måndag, klämma in en fridag på tisdag och sen börja klockan 5 på onsdag.

Fridagar mitt i veckan är en sällsynt bra uppfinning – gott om tid att göra ärenden, och allt är öppet – men 6 till 19-dagar (5.54 till 18.51) är det inte.

När det första kurstillfället i zonterapi sparkari gång klockan 19 är det utan mig och mina kolleger. Vi har just parkerat bussen och håller som bäst på att sortera dagsavslut. Sen måste man snacka bort en kvart eller två också med folk som förstår – om det där schemat, hur det är, och att det aldrig verkar bli någon bättring.

PS: Hittade en gammal löpartidning som jag genast plöjde. En artikel handlade om en halvmara ”ovan molnen” på Madeira. 21,1 kilometer uppför! Det måste vara nästa stora drömmål i löpspåret.