I Helene Rådbergs diktsamling ”P O L I T I K E N” möter man arbetshänder, gruppögon, vikariekvinnor, mötesröster och åtgärdskroppar.

– I boken har jag försökt göra något av politiken så som jag har mött den. Jag gillar ordet politiken, det låter hårt och det är något hårt.

Vi är landstingsanställda

kommunalanställda, fritidspedagog

och så vidare privatanställda

inne i pengar som räknas som sägs inte räcka

I över 30 år arbetade Helene Rådberg inom vården och barnomsorgen. Nu är det 20 år sedan hon debuterade som författare, men i sitt skrivande är hon fortfarande kvar i arbetet. Och hennes kropp minns. Ryggen skickar fortfarande ut påminnelser om det där olycksaliga lyftet för så många år sedan.

– Jag söker inte efter inspiration när jag skriver. Det är erfarenheten som söker språk i mig. Kroppen är ju det redskap vi har. Vi har händerna som ska bära, sköta, smörja, klä på… Hela tiden händerna. Och att det är andra kroppar man sköter är så påtagligt hela tiden, kroppen är hela tiden med. Det är möten mellan kroppar. Samtidigt som det är politik allting.

Vi är den bedövade kvinnoklassen

I succession ändamålsenlig anvisas vi arbetspass

”P O L I T I K E N” är systemkritik i formen av rytmisk poesi.

Genom diktsamlingen namnger Helene Rådberg en massa kvinnliga ministrar, socialdemokrater. Ingela Thalén, Mona Sahlin, Ylva Johansson, Margot Wallström, Margareta Winberg, Annika Strandhäll, Åsa Regnér.

Vet hon att vikariekvinnorna exploderar in i samhällskroppen

som sluter sig  Det vill säga kvinnor fortsätter vara pigor

sa din farmor utan att veta

– Namnen fungerar som tidsmarkörer men de är också tungt ansvariga för att kvinnor har låsts fast i de här yrkena. De bär en stor skuld. Socialdemokraterna och arbetarrörelsen bär en stor skuld. Det tog lång tid innan jag fattade att vi var fastlåsta. Alla sa ju att vi var jätteviktiga.

Två män finns också med, Olof Palme och Göran Persson.  

Den som är satt i skuld är icke fri

Budgetsanering i statshushållningen

Göran Persson med landsfadershanden  skärhanden

– Ja… skärhanden. Jag tänker att kvinnor blir sargade rent kroppsligen. Man blir maktlös. Jag känner mig desillusionerad ibland, en förtvivlan i att det tillåts fortgå. Kvinnor i de här yrkena är sårbara eftersom de är så pressade i sina jobb. Men det handlar inte om att de inte orkar, det är strukturerna som är fel. Titta på sjukskrivningarna. Det är ett skrik egentligen, som kommer ur kvinnors kroppar, men ingen vill lyssna på det skriket. Det finns inget språk för det så det är kroppen som berättar.

Helene Rådberg hittade ett annat språk. Hon började skriva. Vad hade hon gjort annars?

– Det har jag funderat på många gånger. Jag hade varit sjuk, tror jag.

Konsumtion som konsumera kvinnokropp

Utanför fönstret till hennes arbetslägenhet i Stockholm har snösmockan precis slagit till. Bakom kaffekoppen vid matbordet slits hon mellan desillusion och hopp om revolution. Att alla välfärdens kvinnor gemensamt skulle resa sig och säga att nu är det nog. Att kraften i me too-rörelsen spreds och att kvinnorna helt enkelt tog till strejken.

Fackföreningar  Ljud av kroppar som faller  Tick  Tack

Ordningen som industriordningen  Värdet av tid

Det är heltid  Tidsvärlden snurrar runt sin gränsaxel

Uppgift bryta arbetslösheten

Tickatacktid  Det är vi som faller

 

Texterna i kursiv stil är utdrag ur dikter från ”P O L I T I K E N” (Ordfront).