Joakim Magnusson.
Joakim Magnusson.

Att omvända en bilåkare

|Jag känner många busskeptiker. Alla har sina skäl, skriver bussföraren och KA:s krönikör Joakim Magnusson.

Flaskhalsarna finns överallt. Vid någon tidpunkt på dygnet slammar det igen fullständigt. Folk tutar och blinkar med helljuset. Någon testar vänsterfilen trots att röran och trängseln bara blir värre längre fram i kön. Folk sitter och surnar till. Kanske får man tunnelseende och pekar finger åt en halvtom buss och tänker: Vilket slöseri med skattemedel.

Jag var i Stockholm nyligen. Det var fredag eftermiddag, och trots att jag trodde att jag visste det mesta om rusningstrafik så var jag ändå oförberedd på gröten som började någonstans i Kista. Och ja, det är klart: Jag satt ju själv i en personbil och bidrog i någon mening till röran.

Egentligen är det väl lättare och bekvämare än någonsin att åka buss. Man swishar biljettpengen, söker resor i en app, åker i tillgänglighetsanpass­ade bussar med usb-uttag och luftkonditionering. Bor man i – eller i närheten av – en lite större stad är tidtabellen ofta generöst tilltagen och det finns flera linjer att välja bland.

I min sambos hemtrakter i Norrland, i den lilla byn med ett par hundra invånare, nedlagd skola, affär och mack, går det en enda buss om dagen – om det är skoldag. Avresa 6.56 på morgonen, hemresa klockan 15.10. Där är bilen ett absolut måste.

Annat är det i de större städerna. Där finns det egentligen ganska få ursäkter för att inte resa kollektivt, särskilt om man jobbar kontorstider med promenadavstånd till en hållplatsstolpe.

Jag känner många busskeptiker. Alla har sina skäl.

En tycker att promenaden på ett par hundra ­meter är för lång, andra tycker att det är besvärligt att behöva byta buss för att ta sig dit man ska (det kan ju skilja flera minuter mellan avgångarna). Eller så är man helt enkelt rädd att behöva trängas, och tvingas sitta bredvid någon man inte känner.

Vanans makt är naturligtvis stark, och det är en fantastisk lyx att kunna resa från dörr till dörr. Men alla som står och velar borde mäta sin klimatpåverkan, exempelvis med ett test som det på Världsnaturfond­ens hemsida. Det är ingen hemlighet att minskad privatbilism och ett ökat kollektivt resande är bra för miljön. Det behöver vi inga klimatkonferenser för att förstå.

Nästan varje fredagseftermiddag (ja, särskilt då) ställer jag mig frågan vad som annars ska krävas för att den som slentrianmässigt tar bilen varje dag, och kör förbi ett par–tre halvfulla bussar på väg till jobbet, ska omvärdera sina val och rutiner.

Man behöver inte leta särskilt länge efter goda ­argument. Varje stad har åtminstone ett.

PS: Årets julklapp är densamma varje år: en riktigt varm mössa som sitter skönt över öronen. Ett litet tips till den som går vilse i hemelektroniksdjungeln.

Detta är en krönika. Det betyder att åsikterna i texten är skribentens egna.

Kommentarer

Alla har inte Swiss , men det tycks få begripa . Det är för långt mellan hållplatser , det finns de som inte kan/orkar gå så långt men allt syns inte utanpå en människa .

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen av denna sida upphörde 2018-01-17. Det är inte längre möjligt att lämna kommenterar på den här sidan.