Camilla Ingman, bussförare och skyddsombud i Umeå, kritiserar det avtal för bussförare Kommunal tecknat med arbetsgivarna. Det har hon naturligtvis full rätt att göra, precis som andra som uttryckt åsikter om avtalet i kommentarer på Kommunalarbetarens hemsida.

Vi som suttit i förhandlingsdelegationen står för att vi anser att avtalet är bra och ett stort steg framåt – annars skulle vi inte ha gått med på det. Däremot är det självklart att vi är beredda att lyssna och ta till oss om någon tycker att vi har gjort ett dåligt jobb. Samtidigt vore det välkommet om tonen i kritiken var lite mer saklig. Vi som har varit med och förhandlat fram avtalet skulle naturligtvis aldrig gått med på det om vi ansåg att vi svek eller förrådde våra arbetskamrater.

En sak är vi säkra på att alla förare håller med oss om: arbetsgivarna gör allt de kan för att dra ut på scheman över dagen och göra körningarna mer och mer ”flexibla” ur sitt perspektiv (inte ur förarnas). Skulle arbetsgivarna ensamma bestämma över villkor och löner skulle det se väldigt mycket tuffare ut än idag. Och på samma sätt: skulle vi i Kommunal själva kunna bestämma över våra villkor och löner skulle det vara mycket bättre än idag, när vi vet att många av våra kollegor har alldeles för långa dagar. Men vi bestämmer inte själva över schemat. Tack och lov gör inte arbetsgivarna det heller. Det avgörs i förhandlingar mellan oss. 

I den rådande ordning som upprätthåller den svenska modellen samordnar Kommunal sig med andra förbund inom LO för att minst få löneökningar i nivå med det som kallas industrimärket. Skulle en arbetsgivare vägra oss det kunde vi få stöd även från andra förbund om vi till exempel skulle strejka. Men vi skulle knappast få något stöd om vi krävde mer. Det här är den ram vi har att förhålla oss till när vi avgör vilka krav vi går fram med i förhandlingarna.

Att Kommunal ändå fått ut hela märket i löneökningar till bussförarna och dessutom fått arbetsgivarna att mot sina uttryckliga krav gå med på förbättringar av arbetstiderna är definitivt ett steg framåt. Det anser vi i delegationen. Än en gång: det står självklart andra fritt fram att tycka annorlunda. Vi hoppas att ännu fler engagerar sig i hur vi formulerar våra avtalskrav. Men var säkra på en sak: vi känner inte att vi svikit våra arbetskamrater.

Ingalill Ericsson, Göteborg

Liselotte Eriksson, Skåne

Stefan Furehed, Stockholm

Kent-Åke Prim, avd Väst
Undertecknarna är bussförare och delegater i avtalsdelegationen