I en artikel den 20 mars i tidningen Kommunalarbetaren (se länk) uppmärksammas att civilminister Ardalan Shekarabi vill förändra lagen om valfrihetssystem, LOV. Ambitionen är att skärpa kraven och begränsa antalet företag. Artikeln tyder på att civilministern tycker att den etableringsfrihet som följer av LOV skapar problem.

En utveckling med begränsad etableringsfrihet vill vi starkt avråda från – åtminstone om man även i framtiden vill ha en mångfald där småskaliga välfärdsaktörer kan etableras och bidra till en utveckling av välfärdssektorn. Risken är påtaglig att begränsningar i etableringsfriheten kraftigt kommer försvåra småskaliga aktörers möjligheter att bedriva verksamheter. Det lägger också krokben för entreprenörer som på olika sätt vill utveckla välfärdstjänster.

Etableringsfriheten är ett helt avgörande fundament i LOV-systemet. Den innebär att de som lever upp till de krav som ställs upp av kommunen eller landstinget har rätt att etablera sig. Det är sedan brukarna eller patienterna som väljer den aktör, inom exempelvis äldreomsorgen eller primärvård, de vill gå till. Aktörerna får sedan ersättning utifrån hur många som väljer just deras verksamhet. Vi har mycket svårt att se hur ett LOV-system i sig skulle kunna fungera om man satte ett tak för antal utförare. 

Möjligheten till nyetablering har lett till att nya och småskaliga aktörer har kunnat träda in på marknaden. Dessa småskaliga välfärdsföretag leds ofta av kvinnor som inte sällan har lång praktisk erfarenhet från liknande verksamhet i offentlig regi. De små, nya företagen har kunnat etablera sig på en marknad som annars med stor sannolikhet nära nog hade varit öronmärkt åt offentlig sektor och några större, ofta riskkapitalägda, aktörer. Detta är en mångfald väl värd att värna.

Förekomsten av fusk och undermålig kvalitet i verksamheterna är givetvis inte acceptabelt. Men det kan inte tas som intäkt för att småskaliga företag som saknar kollektivavtal skulle vara oseriösa arbetsgivare som konkurrerar med dåliga arbetsvillkor – vilket artikeln låter påskina. Det råder avtalsfrihet och många små företag har inte kollektivavtal. Att sätta likhetstecken mellan detta och att vara en oseriös aktör med oschysta villkor är mycket långtgående och felaktigt. Och – inte minst viktigt i detta sammanhang – så håller dessa små välfärdsföretag generellt god kvalitet i verksamhet, till glädje för brukare och patienter.

Det talas även om skärpta krav i relation till privata välfärdsföretag. Givetvis ska det ställas krav – det viktiga är att kraven är lika för alla utförare samt rimliga och relevanta för den tjänst som ska utföras. För vissa specifika tjänster kan det säkert finnas skäl att skärpa kraven på olika sätt, för andra inte. Viktigt att komma ihåg är att det även med dagens system med tämligen höga krav finns kvalitetsbrister – i såväl privat som offentlig sektor. Nya eller fler krav måste bidra till att göra vård och omsorg tryggare för medborgarna, inte enbart leda till ökad administration och byråkrati.

Ett önskemål är därför att få ett kravställande som fokuserar på kvalitet samt uppföljning av de insatser som utförs.  Det i sig är en förutsättning för att skapa verklig kvalitetskonkurrens, till nytta för brukarna. Att höja ribban för etablering genom generellt tuffare krav, men som inte har någon faktisk påverkan på kvaliteten, lägger bara krokben för små välfärdsföretag med väl fungerande verksamhet. Etableringsfrihet, valfrihet och kvalitet är inga oförenliga värden. 

Vi anser att LOV måste värnas. Precis som Ardalan Shekarabi konstaterar i artikeln har LOV den fördelen att det blir kontinuitet i verksamheterna. Detta är till nytta för alla, såväl för aktörerna som driver och investerar i verksamheterna som för brukarna som får möjlighet till omvårdnad över tid hos en och samma aktör. Bygg vidare på det och sätt fokus på kvaliteten i stället för att begränsa valfriheten och mångfalden.

Ulrica Dyrke,
konkurrens- och upphandlingsexpert Företagarna

Dan Nilsson,
förbundsdirektör Svenska vård