Bejaka hängivenheten!

|Anita Goldman vill uppvärdera hängivenheten. Att ta hand om andra är en uråldrig och vacker kvinnlig kultur som inte värderas i vårt samhälle, säger hon.

Vi träffas på ett kafé på söder i Stockholm, ett ställe dit innefolket brukar gå. Vid ett bord framför oss sitter en grupp utvecklingsstörda barn med sina assistenter. Anita Goldman tar deras arbete som exempel på hängivenhet i vår tid som premieras för lite av samhället:

Anita Goldman är aktuell med boken "Guds älskarinnor". Den handlar om hängivna kvinnor, helgongestalter eller mystiker i olika tider.

En man får också vara med, den persiske 1300-talspoeten Hafez. Om hans poesi handlar också föreställningen "Guds taverna" som Anita Goldman, skådespelerskan Marika Lagercrantz och den iranske musikern Behzad Soratgar uppför just nu på Södra teatern i Stockholm.

Bokens helgon tillhör olika religioner och kulturer. Det som förenar dem är den hängivna Gudsupplevelsen. På köpet får läsarna lära sig kvinnohistoria. Det var till exempel religiösa kvinnor som skapade de skriftliga folkspråken på tolv- och trettonhundratalen.

Hängivenhet är ett ovanligt ämne i vår rationella tid. Hur kan moderna kvinnor använda bokens budskap i sina liv?

-- Vi kvinnor har gjort en fantastisk resa. Vi har en relativt bra ställning i samhället och jag är djupt tacksam. Men jag tror att vi har förlorat något på vägen, säger Anita Goldman.

-- Mystikerna lyfter upp den hängivenheten som något vi ska eftersträva.

Hon tycker att det finns en avskurenhet i den moderna feminismen. Man får knappt använda ordet "kvinna". Könet sägs vara en social konstruktion.

-- Biologi eller inte biologi är inte intressant. Jag kan bara konstatera faktamässigt: kvinnlig praktik under tusentals år har varit vårdande, intima relationer. Det är en vacker kultur som inte värderas i vårt samhälle.

Visst har de traditionellt kvinnliga dygderna utnyttjats av manssamhället. Men kvinnorörelsen har gått i en fälla när den ser på kvinnors hängivenhet med en manlig blick, anser hon.

-- Jag upplever att hela vår kultur är oerhört kontrollerad.

Vissa känslouttryck är tillåtna men stor entusiasm och extas är jättepinsamt.

I boken kastar indiska helgonpoeter av sig kläderna och lovprisar Gud. Det straffar sig förstås. Men skulle vi tycka om att ha nakna, extatiska människor gående på gatorna?

-- Nej, men man får visa sig naken i TV! Jag har ofta varit förvånad när någon flipprar ur och gör någonting hemskt att det inte händer oftare. Det är sällan som någon bara ställer sig och skriker i tunnelbanan. Folk lever under ett hårt tryck. Men de äter sina piller och håller sig inom skrankorna, säger Anita Goldman.

Hon har två tonårsbarn och har tänkt på den djupa glädje vi känner när vi föder barn. Hur vi vill falla på knä av tacksamhet men det enda vi kan klämma fram är: "hur många kilo"?

-- De två ögonblicken: död och födelse är väldigt lika. När jag kom ut från sjukhuset när min mamma hade dött var jag uppfylld och ville berätta i detalj. Men folk ville inte höra.

Enligt gammal judisk tradition sitter släkt och vänner i åtta dagar hos en familj när någon har dött. Alla kommer. Det här är något hon kan sakna, säger hon.

-- Historiskt så har alla samhällen i hela världen haft myter, berättelser och ritualer kring livets skeenden.

Efter flodvågskatastrofen har västerlänningar vittnat om thailändarnas varma bemötande.

-- Som buddister har de kanske något att vila i kring liv och död.

"Guds älskarinnor" har väckt ett enormt intresse. Detta är den tolfte intervjun, berättar Anita Goldman:

-- Jag har känt att det finns ett sug, en hunger efter andliga värden. Många är otroligt intresserade på ett generat sätt.

Hon tror att människor hellre lyssnar på en världslig person som de kan identifiera sig med än på en präst. Statskyrkan har så länge varit en förtryckarapparat, anser hon.

Anita Goldman är författare men också krönikör och recensent i Aftonbladet. De senaste åren har flera krönikor handlat om andligt sökande. Hon har också reflekterat kring förhållandena i Israel där hon bodde i många år.

De flesta av hennes elva böcker handlar om kvinnor som mer eller mindre framgångsrikt kämpar i en kultur dominerad av män. "I själen alltid ren" till exempel handlar om konstnärinnan Sigrid Hjertén som fick sitt fulla erkännande först efter sin död. Ett par böcker handlar om bibelns kvinnobilder. Men hon har inte sett sig själv som religiös.

-- Fast i efterhand kan jag tycka att jag har varit inne och nosat, säger hon.

Hennes egen Gudsupplevelse kom helt överraskande.

Mellan dikterna, musiken och dansen i "Guds taverna" berättar hon mycket personligt om vändpunkten i livskrisen då hennes äktenskap hade gått sönder efter 20 år.

Hon satt på golvet bland datorsladdarna, djupt deprimerad, när hon plötsligt fylldes av en namnlös tacksamhet över att finnas till.

Hon tvekade om hon verkligen skulle ta med detta. Men hon har tidigare fått starkt gensvar på personliga texter. Många kvinnor kände sig befriade när de läste om kvinnor som hade svårt att älska sina styvbarn i romanen "Mållös". Människorna i den boken hade inga ord, inga mål. En recensent skrev "jag undrar vad hon ska göra efter det här".

-- Jag hade kommit till nollpunkten, säger hon.

Den andlighet hon säger sig eftersträva handlar inte så mycket om att be till Gud som att närma sig ett slags öppenhet och känslighet.

-- Men det är svårt, allt i vårt liv motarbetar det.

Bland bokens helgon finns den heliga Teresa, död 1537, som i boken "Mitt liv" har berättat detaljerat om sina hänryckningar. Teresa kunde i extas lyfta från köksgolvet med en kastrull i handen.

En annan kvinna är Etty Hillvesum, holländsk judinna som avrättades i Auschwitz. Etty kunde känna Guds kärlek rakt genom lidandet.

-- Etty har blivit ett sorts referensram för mig. När jag har det jobbigt tänker jag på Etty. Hur hon kunde njuta av ett fält med gula lupiner när hon skulle mördas.

Och hon tänker på Hafez och hans djupt kärleksfulla och förlåtande förhållningssätt.

Hon berättar om en iransk familj som kom fram efter gårdagens föreställning och berättade att den hade fått deras barn intresserade av att läsa Hafez.

-- Det har varit roligt att arbeta med de nya svenskarna och visa upp deras mest gloriösa traditioner, säger hon.

Hafez är en nationalskald i den persiska kulturen som alla känner till. Fundamentalistiska muslimer brukar bortförklara det levnadsglada vindrickandet i dikterna med att det är liknelser. Så förklarar också ortodoxa judar Höga visans erotik, säger Anita Goldman.

Mystiken i "Guds älskarinnor" har ibland erotiska övertoner. Med Knutby i färskt minne är det lätt att komma att tänka på kvinnan som kallar sig Kristi brud. Hur reagerar Anita Goldman på det?

-- Den extatiska känslan kan utnyttjas när den kopplas till makt, säger hon.

Just nu skriver Anita Goldman på en ny roman som också den är djupt personlig.

-- Jag försöker kontrollera mig litet men jag har svårt att hålla tätt, säger hon och skrattar.

Hon brukar tänka med bävan: "hur ska det här tas emot".

-- Men det mesta vi upplever har vi alla gemensamt. Ingenting är egentligen så hemligt eller konstigt. 

Detta är en nyhetsartikel. Vid nyhetshändelser kan utvecklingen förändras efter att artikeln har publicerats.

Kommenteringen är stängd

Kommenteringen stängde 2005-03-23 00:00