Kärlek som går förlorad är kanske kulturens mest utslitna tema. Ändå har det sällan gjorts så originellt, vackert och smärtsamt som i norske Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap.

Historien är egentligen enkel: ett medelålders par med två barn, hon träffar en annan, det tar slut. Den berättas av honom, men till stor del från hennes perspektiv. Eller så som han tror att hon upplevde det. Deras kärlek var starkare än alla andras, annorlunda. De kan prata om andra som de attraheras av, låser inte in varandra. När hon träffar den nya mannen förstår han långt innan det händer vart det är på väg. Han uppmuntrar henne att prata om det, ja till och med att ligga med honom. Så länge som det är något som de två delar tillsammans så är det fortfarande de två. Som en besvärjelse intalar han sig det. Tills det en dag inte är det. Hon har blivit kär i en annan och slutat vara kär i honom, trots att de var så lyckliga. När hon flyttat slänger han allt i köket som inhandlades när de fortfarande var ett par.

Hur kan kärlek ta slut? Det är omöjligt att förstå och omöjligt att föreställa sig innan det händer. Finns den så finns den, det går inte att tänka bort eller tro på att det skulle kunna vara på något annat sätt. Tills det en dag är det. Det är något av det mest allmänmänskliga och samtidigt naturvidriga som en människa kan vara med om. Därför förvåningen, förnekandet. Jag har aldrig läst det så exakt skildrat förut. Det är fruktansvärt jobbigt och samtidigt underbart på det sätt som stor litteratur är underbar. Jag ryser och gör hundöron på var och varannan sida. Geir Gulliksens Vuxna dikter, det enda av honom som tidigare har getts ut på svenska, är en av mina favoritdiktsamlingar. Samma klang finns i språket här, det är poetiskt och har en slags lätthet, krispighet och sorgsenhet. Berättelse om ett äktenskap är en av de bästa texter jag har läst om kärlek. Läs den om du vågar.