Systerskap är nog grundläggande. Tvillingsystrarna Julia och Johanna är födda i Azerbajdzjan, som barn blev de kidnappade och traumat följer dem in i vuxenlivet. Jag delar inte dessa upplevelser, men jag delar upplevelsen av att älska en syster. Genom filmen ser jag mig och min syster i Johanna och Julia. Hur de ligger i samma säng och gosar, hur de jämför sina olika fingrar och hur Julia helt sonika konstaterar: du är fetare. Av sin syster får man ofta höra sanningen, och i Julias fall blir det mycket viktigt.

Systrarna är i vuxenlivets början och bor tillsammans i en lägenhet i Rosengård i Malmö. De funderar över yrkesval, familjebildning och inte minst partnerval. ”Killar är drömförstörare”, säger Julia. Hon ska bli sjuksköterska, hon ska dansa och ingen kille ska få bestämma över henne.

Johanna börjar studera i Varberg och Julia blir kvar. Hon har träffat en kille i Turkiet och blivit kär. Han kommer till Sverige och de gifter sig. Julia skulle nog inte kalla honom drömförstörare men han vill inte att hon ska bli sjuksköterska och vara nära manliga patienter, han vill ha koll på vad hon gör, vad hon bär för kläder.

Johanna kommer på besök men systrarna får träffas och prata i garaget eller i tvättstugan. Johanna säger att Julia är stark men just nu kan hon inte se det. Som tittare ser vi hur Julia slits mellan att följa sina drömmar och att uppleva kärlek. Vi är med henne på jobbet på äldreboendet där hon håller en tant i handen och berättar om hur hon och Johanna kom ensamma till Sverige. Vi är med Julia på undersköterskeutbildningen och när hon tävlar i Yrkes-SM och det är tydligt att Julia är en tjej som följer sina drömmar. ”Det känns som att jag förlorar mig själv”, säger hon om sitt äktenskap. I en stark scen drar hon ut sin brudklänning ur garderoben, sätter sig på den och gråter.

Blodssystrar är en oerhört vacker och ärlig berättelse om systerskap, utsatthet och två starka tjejer som tar sig uppåt tillsammans.