”De stora mentalsjukhusen har lagts ner. Många psykiskt sjuka har kastats ut i en tillvaro de inte klarar av. Människor far illa. Kommunerna tar inte sitt ansvar.”

Men det är bara en bild.

Många av dem som arbetar med vården av psykiskt sjuka ute i kommunerna ger en annan bild. Inte lika svart, lite mer nyanserad.

En av dem är Maria Nascimento, som arbetar som boendestödjare i Nackakommun.

— Jag tycker att grundtanken med reformen att de psykiskt långtidssjuka ska få bo i sin hemmiljö är bra. Kommunen ska stå för bostad och sysselsättning. Landstinget ska stå för den slutna vården. Vi ska absolut inte gå tillbaka till det vi hade förut, vi måste bara bli bättre på det vi gör, säger Maria Nascimento när vi träffas på hennes arbetsplats i Nacka.

Som boendestödjare arbetar man med att stötta psykiskt sjuka som bor i olika typer av boende. Arbetet är mycket varierat och utgår ifrån klientens behov. Ibland tar man en promenad, ibland hjälper man någon klient att träna på att åka buss, ibland går man ut på kafé eller besöker ett museum.

— Vår uppgift är att stärka jaget och bryta isoleringen. Det viktigaste är att varje gång vi ses kunna avlyssna klientens signaler och känna vad som behöver prioriteras, säger Maria Nascimento.

Den här morgonen träffar Maria sin första klient på ett kafé. Lasse har diagnosen schizofreni, men klarar av att bo i egen lägenhet och ta sina mediciner. Maria och Lasse träffas två gånger i veckan, för det mesta någonstans ute.

Nästa klient bor på promenadavstånd från kaféet. Maria hinner med en cigarett innan hon tar hissen upp till lägenheten.

Sofia har varit sjuk länge. Hon har pendlat mellan att vara intagen på sluten avdelning och att bo ensam i lägenheten.

När Maria kommer brukar de utföra vardagliga sysslor tillsammans — plocka, diska och städa — sånt som är svårt när man inte vet varför man ska leva.

— Tanken med psykiatrireformen är bra, säger Maria över tekoppen vid Sofias köksbord. Men det är ett hån mot klienterna att skicka hem dem när de är så kallat medicinskt färdigbehandlade.
Det är för hårt att gå från sjukhuset där man är omhändertagen dygnet runt till att vara helt ensam i sin lägenhet. Det skulle behövas en mellanstation.

I bytet mellan två bussar hinner Maria slänga i sig en smörgås. Sedan är det dags för nästa klient. Kristin.

Maria har arbetat med Kristin i flera år, men för att slippa långa resor måste hon nu lämna över till en boendestödjare som finns närmare. Det är svårt.

— Det här är personer som ofta har blivit svikna, som inte riktigt litar på att någon alltid finns där och frågar efter dem. Det är viktigt att låta dem förstå att man inte ska lämna dem.

Vi träffas igen efter en vecka på samma kafé. Det har varit en tuff vecka. En av Marias klienter har hastigt blivit mycket sämre. Hon har fått tillkalla personal från den slutna avdelningen på sjukhuset för att hämta klienten.

— Vid sådana tillfällen skulle man bara vilja att någon kom som kunde hålla om en. Men det finns det inte resurser till. Vi får handledning var fjortonde dag. Då pratar vi igenom det som har hänt. Är det en bra handledare ska hon kunna läsa mellan raderna och förstå vad jag behöver.

Att någon av Marias klienter får ett återfall och är tvungen att tas in på sluten avdelning är inte ovanligt. För Maria gäller det då att hålla kontakten och visa att hon fortfarande finns där och bryr sig om. Ibland följer hon också med klienterna på återbesök till deras läkare.

Maria har starka åsikter om stämningen på de psykiatriska avdelningarna.

— Det har hänt att jag kommit dit med en klient som känner sig rätt bra. Men när hon slagit sig ner i besöksfåtöljen och pratar med läkaren sjunker hon ihop mer och mer. Jag förstår inte varför det måste vara så seriöst på sjukhusen. För klienterna är det tillräckligt seriöst att höra röster som plågar dem, att vara rädd för att åka buss, att vara rädd för tvättmaskinen.

En stark motpol till miljön på sjukhuset är den varma atmosfären på det kafé som kommunen har öppnat och där Maria finns några dagar i veckan.

— Där är det ingen som frågar efter din diagnos. Hit kommer den som vill och fikar och äter lunch. Vi bakar och syr och någon berättar en historia, en snuskig eller en vanlig och så skrattar vi bort allt elände, eller leker i dans och musik.

Maria är utbildad mentalskötare och undersköterska och har ett långt arbetsliv i psykiatrivården bakom sig. Den gamla tiden med stora opersonliga vårdinrättningar vill hon absolut inte ha tillbaka. Visst är reformen bra, men det finns många brister.

Kontakten mellan personalen inom landsting och kommun fungerar inte som den ska trots otaliga telefonsamtal, möten, rapporter. Ofta bråkas det om vem som ska bekosta vad i klientens behandling. Klienter skickas hem för tidigt från sjukhusen. Den behandlingsplan som upprättas för varje klient följs inte. Och för det mesta lämnas klientens närmaste utanför vården.

— Om vården ska kunna bli riktigt bra måste vi bjuda in anhöriga och vänner. De som kan berätta om klienten, om klientens historia och behov. Det saknar jag i högsta grad idag.
Att vara boendestödjare ställer höga krav på förmåga till empati, att ta initiativ och att hela tiden bygga på sina kunskaper om de sjukdomar klienterna bär på.

Det stora engagemang Maria känner för sina klienter har hon svårt att koppla bort när hon slutar jobba. Många gånger på väg hem funderar hon på om hon gjort allt hon kan under dagen. Många gånger känner hon ett stort vemod och vill bara gråta.

Varför, kan man undra, väljer man ett så tungt arbete?

Maria berättar att det för henne finns starka privata skäl — en svår barndom som gjort att hon alltid har identifierat sig med dem som har det svårt. Men bakom yrkesvalet finns också en nyfikenhet på människan, på människans otroliga komplexitet.

— De här människorna står för den sjuka sidan som inte kommer fram hos oss. Den sidan är så befriande, så gränslös, så surrealistisk. I det här arbetet får vi glänta på dörren in till det landet som vi känner igen oss i men inte vill träda in i. Det finns en väldig kraft i det.

Fotnot: Lasse, Sofia och Kristin
heter egentligen något annat.